Från "den röda korridoren"

Den här kartan har några år på nacken, lär vara från 2007. Ju rödare färg, desto starkare maoistiskt inflytande. Den antas visa den "röda korridor" som går genom östra Indien. Nu tror jag att kanske halva det södra djupröda området bör vara gulrött i stället, medan det bör vara mer djuprött i norr. Dessutom bör det finnas fler orange områden på olika håll, även i västra Indien, där maoisterna börjat få insteg på senare tid.

Operationerna omkring Lalgarh som jag skrivit om tidigare lär fortfarande inte vara avslutade. Snart har de tagit lika lång tid som kriget mellan Indien och Pakistan 1971 som ledde till att Bangla Desh bildades (det tog 13 dagar). Det finns en massa tidningsartiklar som bara behandlar det här som att polisen marscherar in och maoisterna smiter iväg, och sedan är det inte mer med det utan slaget är vunnet. Ett försök till lite djupare analys av maoisternas strategi säger i stället det här:

They fled well in advance as planned. They did not fight. They wanted the West Bengal Marxist cops and Indian paramilitary forces to come and conquer just like Sunnis allowed George Bush’s American military in Iraq in 2003. West Bengal Marxist cops and Indian paramilitary troops could not find any of the Maoist fighters. The whole youth generation of the tribal people have disappeared in a very preplanned way.

Notera det där med "hela ungdomsgenerationen" vilket stämmer med vad jag läst tidigare - det finns en generationsklyfta här i stamsamhällena, och många ungdomar tycks ha blivit mycket livade av att kunna ta till vapen mot regeringen. En del lär väl hoppa av igen, men man kan misstänka att PLGA (People's Liberation Guerilla Army) och milisgrupperna kommer att kunna expandera kraftigt framöver med många nya rekryter. Så småningom kanske de dyker upp i Kolkata också. - Det generella intrycket är att maoisterna i stort sett agerar taktiskt skickligt både vad det gäller politik och militära aktioner.

Någon sorts militär träning. Ledaren verkar har en AK-47:a eller annat automatvapen, mannarna gevär som nog var moderna före Andra världskriget. Men med tanke på att en del av guerillan fortfarande använder pil och båge är det en aktningsvärd eldkraft som visas upp.

När jag läser en del av vad de indiska tidningarna skriver tycker jag det känns lite som "det där har jag sett förut". Nämligen vad som skrevs då och då i nepalesiska tidningar under inbördeskriget där: "det här är mindre ett militärt men mer ett socialt problem, orsakat av fattigdom och elände i fruktansvärd omfattning". Kan Indien lösa dessa problem kommer upproren (det handlar ju inte bara om maoister) att dö undan.

Men lika lite som den gamla staten i Nepal kunde rensa i misären verkar indiska myndigheter klara av det - annat än när man pratar om det. Att gå från ord till handling är värre, särskilt om korrupta mellanhänder stjäl allt vad de kan. Men man kan ju tänka sig att maoisterna kan slå sig fram till en nepalesisk lösning, med andra ord att de känner sig starka nog för att sopa hem de flesta rösterna i allmänna val. Idag blånekar de till en sådan lösning, men man vet ju aldrig hur de resonerar om några år.

Det skulle behövas någon mer insatt svensk bloggare än jag för att diskutera indiska frågor. Finns det kanske redan någon någonstans?


Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Likheter mellan GGF-affären och Koenigsegg-affären, Kaj Raving skriver Fuskjakt dyrbart fiasko, acidtrunk skriver Quote: The Profit Bay, 1915 skriver The Pirate Bay är hycklare #2, cappuccinosocialist skriver Myten om kostnaden, Jinge skriver Ordförandelandet får svininfluensan