Tidningen Proletären har idag ...

... på baksidan en artikel av undersköterskan Anita Salvén som jobbar i åldringsvården (här i Stockholm, har jag fått för mig). Hon berättar om en kollega som ramlat och skadat ett ben så mycket att hon inte kan fortsätta i jäktandet i jobbet. Om vårdföretaget ställde upp med lättare arbetsuppgifter skulle kollegan kunna klara av det, men det har inte företaget lust med, så nu blir hon utförsäkrad. Visserligen skulle de andra långdistanslöparna i vårdlaget ha nytta av någon hjälpare som kunde avlasta dem vissa uppgifter, men så blir det alltså inte.

Det här kan läggas samman med en annan artikel i tidningen. Den refererar en TCO-utredning som man kan hitta här. (Ett tips förresten: håll gärna koll på TCO-utredarnas blogg, för där står det intressanta saker ibland!) Och vad den säger är i stort sett att företagen bara vill ha prima vara som arbetskraft. Det finns inte plats för folk som är lite kantstötta av livet. Det var som en av mina kollegor på gamla jobbet sade i slutet av förra årtiondet: "Förr kunde man ha någon som satt i ett hörn och inte gjorde så mycket, men dom är borta nu. Nu finns det bara en elit kvar."

Vad drar man för slutsats av detta? - Den gamla vanliga, att kapitalet fungerar enligt sin egen logik nämligen att föröka sig så mycket som möjligt till så låga kostnader som möjligt. Det bör väl alla som har med affärer att göra förstå. "Social hänsyn" tar kapitalet bara under två villkor: att det tvingas till det, eller tjänar pengar på det. Annars inte.

Beror det på att kapitalet är elakt? - Alls inte, kapital har inga känslor. Vem har sett en enkrona gråta eller skratta? Däremot finns det människor som tjänar kapitalet, "personifierat kapital" skriver Marx, och de kan bli väldigt obehagliga när de skall tjäna denna känslolösa men ständigt krävande makt. Inte för att dessa människor i sig behöver vara elaka, men i sin roll blir de elaka. De försöker driva vårdhem till lägsta möjliga kostnad med lite hänsyn till patienter och personal, de säljer vapen till krigförande länder till högsta pris utan tanke på krigsoffren, de dumpar gifttunnor nära vattentäkter utan hänsyn till effekter på natur och människor etc etc etc. De har uppdrag att skaffa fram högsta vinst till lägsta kostnad, helt enkelt. Och de försöker få hela samhället att styras enligt denna omänskliga moral.

Eftersom det rör sig om en massa stora och små privatägda kapital som tar hand om stora delar av vårt näringsliv och samhällsfunktioner får man automatiskt en situation där det talas om att "vi måste minska utanförskapet" - samtidigt som alla företag slår ifrån sig och desperat försöker stöta bort alla som inte är elitarbetare. Jag ser inget annat svar på detta än en stor offentlig sektor som tar samhällsansvar och sätter människorna först. I en sådan modell hade kanske Salvéns kollega fått ett lugnt jobb som avlastare för sina mer snabblöpande och jäktade kamrater.

Och jag tycker att Proletären faktiskt är bättre på att ta fram sådana saker än exempelvis Flamman som man försökte få vänterpartister att prenumerera på för ett tag sedan.


Från Konfliktportalen.se: Jinge skriver Och döden är min winning, kimmuller skriver Reclaim Rosengård – arrangörernas egna ord, Björn Nilsson skriver Frikopplat från globaliseringen? – Knappast., Krastavac skriver En arbetsdag, boladefogo skriver 80-talets återkomst i Honduras, kamratwot skriver En idiots uppgång och fall