Tirukkural och några taktiska visdomsord

Tiruvalluvar, den vävare i södra Indien som påstås ha nedtecknat Tirukkural någon gång mellan andra och åttonde århundradet.

När jag städar i bokhyllorna framkommer en liten bok med översättning av en samling sydindiska tamilska visdomsord för livets olika skeden. Hela samlingen heter Tirukkural och lär ännu vara populär bland tamiltalande människor.


Av en slump slår jag upp en sida som verkar tala om situationen i Lalgarh i Västbengalen, där delstatsregeringens försök att återta kontrollen över området ännu fortsätter:

Den mäktigaste härförares makt blir till intet
om han vågar sig in i de svagares befästningar.

Och den här:

Även den svage vinner styrka och seger
om han väljer en gynnsam plats från vilken
han kan bekämpa sina fiender.

För att inte tala om:

Om fienden saknar befästning och härsmakt
är det ändå farligt att angripa honom på hans egen mark.

Urgamla kinesiska militärteoretiker skulle säkert hålla med om allt detta. Och det var tankar som under förra århundradet övertogs av Mao Zedong och hans revolutionärer. Knepet att lyckas var helt enkelt att förvandla sin egen svaghet till styrka och förhindra motståndaren att utnyttja sin överlägsna styrka.

För vad händer i Lalgarh? Delstatsregeringens kampanj för att återta området fortsätter medan maoisterna och deras allierade bland stambefolkningen i stort sett undviker öppna konfrontationer utan flyttar sig hela tiden. I den mån man kan tala om befästningar (Lalgarh betyder ju faktiskt Röda fortet) så har lokalbefolkningen de djupa skogarna som fästen, och där är det farligt för regeringens folk att ge sig in. De vet att gerillan idag ofta har god utrustning och god ledning, och är mycket bra på att genomföra dödliga bakhåll.

Enligt vad jag sett i nyhetsflödet på senaste tiden kan inte regeringen visa upp några avgörande framgångar. Däremot är det uppenbart att dess politiska bas håller på att förintas. Det marxistiska kommunistpartiet som har styrt i Västbengalen under årtionden håller på att krossas i delstatens västra distrikt. Orsaken ser ut att vara korruption, vanstyre, dålig behandling av vanligt folk. Nu kommer hämnden genom att partiaktivisterna jagas bort, dödas eller tvingas att lämna partiet. Enligt någon rapport var maoisternas folkdomstol mot marxister aktiv bara en dryg kilometer från ett polisläger. Det tyder knappast på att staten har god kontroll. Och maoisterna har fått blodad tand och talar om att vara i Kolkata om några år - antagligen har de redan underjordiska kadrer som arbetar där.

Taktiken är inte verkligen inte oomstridd, inte ens bland alla som kallar sig maoister i Indien (och det finns en hel mängd grupper som gör det). Förutom i Västbengalen tycks en omfattande maoistisk aktion vara i gång sedan flera månader längre söderut. Det verkar som man vill upprätta en röd zon som går från kusten i norra Andra Pradesh/södra Orissa, över södra Chhattisgarh till östligaste Maharashtra. Det är djungelområden med mycket stamfolk och dessutom stora naturtillgångar. Militärt kan det se vettigt ut, men under lång tid har kritiker ifrågasatt om inte det militära tänkandet har trängt ut det politiska i det största maoistiska partiet. Vad vi i Sverige säger eller tycker om saken lär inte påverka vad som händer därborta - men vi kan ju åtminstone ha våra funderingar!


Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Gamla Uppsala – akut behov av klottersanering, Jinge skriver Reinfeldt och vaccinfabriken, jesper skriver Snart är vi alla terrorister!, acidtrunk skriver Fighters and Lovers Sverige lanseras, Anders_S skriver Förvirrad Neuding om monarki och LAS