Oberoende akademisk vetenskap eller inhyrda legoknektar?

I ett tidigare inlägg spydda jag galla över bland annat nationalekonomer som inte kan förklara vad som händer (förrän det hänt) eftersom de sitter fast i sina fåniga små orealistiska neoklassiska modeller. Signaturen Under ytan (som inte verkar vara ”under isen”) ryckte ut till ridderligt försvar i en kommentar, och givetvis finns det brister i mitt resonemang. När man skäller på några få rader har nyanserna en tendens att försvinna, om man säger så. Tack vare Under ytan får jag chans att utveckla saken ytterligare något pinnhål, och jag inkallar hjälp från bildat håll, från doktor Karl Heinrich Marx. Här är några saker han hävdar:

• I ett klassamhälle är den härskande klassens idéer de dominerande idéerna (annars vore inte den härskande klassen härskande!).

• Ju mer utvecklat det kapitalistiska samhället blir, desto större blir tvånget att dölja dess dåliga sidor. Därmed förvandlas nationalekonomerna från hederliga sanningssökare till inhyrda flåbusar som skall försvara kapitalisternas intressen mot alla opposition.

Det där är fortfarande övergripande sammanfattningar av hur läget är, men de visar på det väsentliga tror jag. Ett sätt att "dölja" är att försöka skjuta vanliga textbeskrivningar av samhället åt sidan till förmån för alltmer komplicerade matematiska modeller som torde skrämma bort de flesta människor och knappast ge upphov till kritiska frågor. För hur kan man kritiskt granska något som är hart när omöjligt att förstå?

Här är en ekonom som får godkänt tror jag, John Maynard Keynes

Förutom det som jag kallade "det väsentliga" finns ju det ”oväsentliga” som Under ytan förtjänstfullt framhåller: alla de ekonomer som driver alternativ forskning, som för fram avvikande idéer och uppslag. Intressant nog verkar det som om avvikande ekonomer i Sverige ändå kan hitta en fristad – om de kan få jobb på något universitet i USA exempelvis. Men – och det här är viktigt för min syn på det hela – även om det finns folk som pekar åt annat håll än de usla modellerna så är det modellerna som gäller eftersom de tjänar den härskande klassens intressen.

Motståndsrörelser finns, men den är ännu inte stark nog för att vräka bort smörjan. Det kan bland annat bero av yrkesekonomernas position i samhället. De blir nog ofta instängda tillsammans med olämpligt sällskap. Som av en händelse kom lite relevanta siffror från Ekonomistasbloggen, där man refererar till …:

... s k alumni-enkäter om vad tidigare studenter nu jobbar med, hur snabbt de fick jobb och vad de tjänar. Här är några glimtar från enkäterna från universiteten i Uppsala, Stockholm och Lund:

• Nationalekonomer får snabbt jobb. En klar majoritet (60-70%) av de nyexaminerade hade jobb inom tre månader och närmare 85-90% inom ett halvår.

• Nationalekonomer får oftast jobb i privat sektor.... Andelarna ligger mellan 50% (SU), 62% (UU) och 80% (LU).

• Ingångslönen varierar mellan 25.000 och 30.000 kr (UU och LU – på SU frågar man inte ens om lönen!).

Dessa villkor låter inte proletära direkt. Vilka begrepp har de här personerna om villkoren för s k ”vanligt folk”? Att hälften av nationalekonomerna i Stockholm inte hamnar i privat sektor beror väl på närheten av alla centrala förvaltningar och departement här i stan. Jag tycker att vetskapen om nybakade ekonomer utan större livserfarenhet som går vidare till befattningar där de kan få bestämma över viktiga saker borde ge upphov till vissa olustkänslor. Eller om de nu bara har att expediera vad cheferna säger åt dem att göra ...?

Knut Wicksell, svensk ekonom av världsklass ... och det var för länge sedan!

Man kan ju fundera ytterligare några steg: bör nationalekonomer som har privata anställningar ges samma vetenskapliga trovärdighet som forskare på högskolor? Bör forskare på högskolor ges samma trovärdighet som en helt fristående person som kan finansiera sin verksamhet helt själv och inte är beroende av lön eller anslag? - Jag är inte den första som funderat på hur en bankanställd ekonom samtidigt kan vara ett vetenskapligt orakel om samhällsekonomi utan att någon frågor vem som betalar personens orakelsvar! Är det forskaren eller bankmannen som vi har att göra med?

Modellerna är hopplösa. Är modellförvaltarna utom allt hopp? - Nja, det här är väl en något cynisk kommentar om mänsklighetens trohet till sina övertygelser, men jag misstänker att ett drastiskt regimskifte raskt kommer att övertyga modellförvaltarna om att de skall börja prata för helt andra modeller! (Kappvändare och vindflöjlar, för att uttrycka det annorlunda.)