En olycka ...

... kommer sällan ensam. Ibland är de två, som framgår att meddelandet av såväl Mohamed Omar som Lars Wilhelmson skall tala på något som kalla al-Qudsdagen på Sergels torg den 20 september.

De här killarnas ungefärliga taktik bör vara känd vid det här laget: först tar man upp fruktansvärt upprörande saker, som israeliska våldsdåd mot palestinierna, bara för att sedan oskadliggöra det hela genom att slänga in fraser som "förintelsemyten". Med andra ord: de flesta människor skall skrämmas bort från solidaritet med palestinierna, och de som finns kvar skall kunna utmålas som galna islamister och nazister. Skall vi tro att herrar Wilhelmson och Omar inte begriper vad de håller på med?

Omar raderade mig när jag tog i för hårt mot nassarna på hans blogg varpå jag lämnade diskussionen och nöjde mig att hålla ett öga på vad han skriver. För några dagar sedan kom han med en av sina fantastiska intervjuer med en iransk donna som berättade om den fina demokratin i Iran. Jag frångick passiviteten och lade in en kommentar där jag frågade om de partier som ställer upp i det svenska riksdagsvalet skulle vara tillåtna i de iranska valen. Det kom aldrig igenom. Dessutom var jag fräck nog att fråga varför shia-muslimer, som är en minoritetsgrupp med kufiska vanor och ideer, antas tala för muslimer i största allmänhet. Raderat, som sagt.

Vad det gäller MO så är det uppenbart att han finner det särskilt viktigt att angripa personer som just kritiserar islamofobi, som håller en skiljelinje mellan sionister och judar och inte sätter likhetstecken mellan dem, som pekar på likheterna mellan dagens islamofobisk politik och tidigare rasistiska utbrott (som just mot judarna). Han angriper alltså viktiga byggstenar för solidaritetsrörelsen med Palestina. - Vem tjänar på det?

Dumskallar eller israeliska påverkande-agenter, det är frågan om de här två.

Här är vad Jinge skriver om saken också. Han giller inte heller MO:s kufiska ideer och kufiska umgänge.