När detta skrives är det väl redan första oktober borta i östra Asien, och Folkrepubliken Kina kan fira att det var sextio år sedan Mao Zedong stod på Himmelska Fridens torg i Peking och proklamerade dess skapande. Genom inbördeskrig, fattigdom och elände började en gammal makt resa sig, men nu i ny tappning. "Kina har rest sig" utropade Mao. Och världen noterade det, med förtjustning eller förskräckelse. Världen började repa sig efter den västerländska kolonialismens och imperialismens härjningar under flera hundra år.
Trots tjatande från den borgerliga västern fortsätter kineserna att hävda att Mao var en stor och betydelsefull ledare. även om han bommade en del väsentliga saker under sina senare år. Mao verkar helt enkelt vara för stor för att sopas undan.
Idag kan kinesiska ledare hötta med fingret åt amerikaner som missköter sin ekonomi. Hade detta varit möjligt om inte revolutionen i Kina hade segrat 1949? Det är tvivelaktigt. Utvecklingen framåt kommer också att bli spännande. Vad händer med råkapitalismen? Kommer Kina att klara av klimatkrisen? Vad händer med demokratifrågor, arbetarnas rättigheter och annat intressant? När slutar man avrätta folk (inklusive obotliga mutkolvar)? Finns det risk för ekonomiska krascher även i Kina? Kan man lita på den officiella statistiken hur landets ekonomi utvecklas? - Som sagt, många och spännande frågor!
En annan bild som kom fram när jag kollade lite slumpvis bland kinesiska foton: Zhou Enlai skakar hand med Ché Guevara i början av sextiotalet. Möte mellan två revolutionärer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar