Två intressanta artiklar om Iran

Varför blir det ingen riktig skjuts i kampanjen mot Irans teokratiska regim? Varför framstod motdemonstranterna på al-Qudsdagen (den dominerande gruppen av dem i alla fall) mest som en tarvlig och snudd på bajsbrun samling? Varför var de mer förkrympta av hat än uppfyllda av revolutionär folklig glöd?

Kanske väsentliga upplysningar finns i de här två artiklarna:

I Norge sitter Ali Esbati och skriver om Ahmedinejad och läget i Iran. Enligt Alis rapportering (som säkert är pålitligare än den som kommer från vanliga anständiga borgerliga media) har presidenten nu bestämt sig för att spåra ur och hämningslöst dra den antisemitiska valsen. Rasismen finns, som Ali påpekar, i vissa kretsar i och utanför Iran:

Vad får då utspelet för effekter? En är troligen att Ahmadinejads kidnappande av Palestinafrågan för egna inrikespolitiskt reaktionära syften försvårar den propalestinska ståndpunkten i Iran. Det finns redan en viss grad av antipalestinska strömningar i Iran. De är starkt kopplade till en negativ syn på araber och det arabiska i allmänhet – med klara chauvinistiska och rasistiska övertoner. Det är knappast ett dominerande förhållningssätt – och det är ganska tydligt bundet till de övre mellanskikten (något som får det att verka större än det är i återspeglingen i medierna och genom den iranska diasporan).

Jojo, det var de där diasporafigurerna som ylade som galningar och kastade saker på Sergels torg! Och när jag pratade med en lönnfet iransk donna som lindat in sig i iranska flaggan dolde hon inte sitt arab-hat.

I London finns Richard Seymour som också tar upp presidentens antisemitiska utgjutelser, och hur palestinier har en annan syn på den nazistiska förintelsens betydelse för deras egen situation. Men han nämner ytterligare en intressant aspekt:

There is, moreover, a critical context to Ahmadinejad's remarks. First of all, the government is proceeding rapidly with its privatization programme. It is similar in many respects to the programme visited on Russia under IMF control in the 1990s, and is generating a similar class of state-connected 'oligarchs'. In general, the Iranian hard right accentuates external threats just at the point when it is expropriating public goods far more quickly than even the 'Washington Consensus' would recommend.

Slutsats: hade det suttit en vänsterrevolutionär regim i Teheran hade det varit ett sjuhelvetes liv med en helt annan ljudvolym än vad vi hör nu. För inte fasen petar miljonärsmullorna på den heliga äganderätten - förmodligen petar de hellre på den heliga Koranen! Men offentlig egendom lägger de gärna vantarna på! Och i den inställningen har de ju världens marknadsliberaler på sin sida.

Det måste kännas lite taskigt i alla fall för goda borgare att kritisera en borgarregim som så exemplariskt privatiserar och slår ner arbetarprotester, och därför blev motdemonstranterna i söndags så ynkliga. För när de skriker sitt hat mot mullorna slår ekot tillbaka mot dem själva. Bara för att två gäng slåss behöver de inte vara olika. Den kan i själva verket vara väldigt lika varandra, och helt enkelt slåss om vem som skall vara högsta hönset på gödselstacken.

Och, kanske cynisk som jag är ibland, så tror jag att skulle de här monarkisterna ta tillbaka makten i Iran skulle mellanskikten i dagens iranska teokrati lugnt kunna sitta kvar. De kanske kan byta etikett, kalla sig SAVAK i stället för Basji, men resultatet blev nog detsamma - fortsatt förtryck av småfolket.