Bör V vara tuffare i EU-frågan?

Erik Berg var kandidat till det EU-val som inte gick så bra för Vänsterpartiet. Samtidigt skrev han mycket kritisk om EU. Nu är han tillbaka med ett läsvärt inlägg. Att jag läser det är inte så viktigt. Mer väsentligt är det att kvarvarande medlemmar i Vänsterpartiet läser och funderar på saken. Bland annat skriver Erik om att V ur olika väljargruppers synpunkt vid EU-valet var mindre bra i olika sammanhang, men ... :

Det fanns en enda gren där vi var bättre än alla andra och det var just EU-motståndet. Problemet var att vi faktiskt inte var så väldigt tydliga i vår paradgren. Som EU-motståndare var vi helt enkelt inte särskilt övertygande. Vi gav intryck av att vara lite obekvämma i rollen, trodde inte riktigt på oss själva, vågade inte stå ut som motståndare, istället för ”nej till EU” så talade våra valparoller och valplakat om att ”skicka en EU-kritiker till Bryssel”. Föga upphetsande. Föga mobiliserande.

Felet är inte att V verkar vara ett "snällt" parti. Felet är att det är snällt på fel sätt, i fel frågor. Man kan inte vara vän med alla. Prioriterar man upp folk som vill en illa kommer man att stöta bort folk som egentligen vill en väl.

Avslutningsvis skriver Erik:

Den irländska folkomröstningens logik och utfall kan ses som en miniatyrmodell av det politiska läget i hela västvärlden, med en vänster som är stukad och räddhågsen, som finner sig i att vara på ständig defensiv och själv tjänstvilligt deklarerar sina egna åsikter som orealistiska och därmed göder föreställningen om att det inte finns något verkligt alternativ.

Men det finns ett alternativ och det är dags att det formuleras tydligt. Vänsterpartiet måste dra slutsatser av EU-valet, prioritera upp EU-frågan och tydligt säga som det är: Vi måste ut ur den här unionen. Innan det är försent.

Just det! För att dra upp ett gammalt uttalande (från slaget vid Helsingborg 1710, men något förändrat efter dagens läge): "Se morsk ut min gosse, så springer EU-byråkraterna för dig!" Men jag fruktar att Erik Berg får ropa förgäves. Ohly har självmant låtit sig kopplas till Sahlin, och han kommer inte att försöka slita sig loss. Även om partiet så vill så vill han något annat. Och det är frågan om partiet har så mycket vilja om man kommer nedanför de högsta nivåerna. "Mesighet" kan nog sägas vara en lämplig etikett för storparten av medlemmarna (de ganska få aktiva).

Själv anser jag att EU-frågan är en detalj i en mycket större fråga: hur går vi vidare från dagens läge, hur bryter vi oss ur dagens stagnerande och alltmer krisande kapitalism? Och inte kan vi vänta oss något svar på den frågan från V.