På den tiden jag ännu tittade på TV ibland kördes en dansk kriminalserie som hette Örnen. I en del av serien kom man in på "coltan-krigen" i östra Kongo. Coltan är en sällsynt mineral som används bland annat i mycket av den elektronik som vi har omkring oss, exempelvis mobiltelefoner.
Eftersom den är eftertraktad skulle den ju kunna vara en välsignelse för folken i Kongo och ge inkomster som kunde ge utveckling. I stället är coltan och andra dyra mineraler en förbannelse.
Krigen i Kongo har handlat mycket om kontrollen över gruvområdena. Man kan misstänka att de olika statliga arméerna och lokala krigsherrarna och miliserna har fått en hel del inkomster från mineralbrytningen - och att bakom de lokala krigarna finns "respektabla" västliga gruvbolag och andra affärsintressen. Månne vi borde se en och annan droppe blod eller mänsklig tår tränga ut ur vår hemelektronik? Det är sällan de svåra konflikterna i centrala Afrika nämns i våra media, såvida de inte är användbara i politiska syften (som inbördeskrigen i Sudan), men det handlar om dödsoffer i miljoner och ett ohyggligt lidande. USA:s uttjatade 911 är kattskit jämfört med våldet i centrala Afrika.
Om man vill se en karta över militariserade gruvområden i de båda Kivuprovinserna i Kongo så finns den här.
Indien har jag skrivit om ibland, och där kan jag peka på en artikel av författarinnan och aktivisten som behandlar våldet mot stamfolken som bor i de fattigaste områdena - områden som råkar ha stora mineralrikedomar och som nu är målet för regeringens påstådda offensiv mot maoisterna. Stämmer bilden som Roy målar upp (och den är hon inte ensam om) handlar det mer om att rensa bort oönskade befolkningar för att vara de stora gruvbolagen till nytta. Då tjänar de fattiga stamfolkens motstånd, ibland tillsammans med maoister, som en lämplig ursäkt.
Slutsats: även om man bor på en källa till rikedom kan det hända att andra kommer och lägger beslag på den och kanske likviderar eller jagar bort den boende så att säga under resans gång. Jordens resurser är inte outtömliga. Det finns mäktiga krafter som vill se till att resurserna inte hamnar i "fel" ägo, exempelvis fattiga lokalbefolkningar. Och en aspekt av detta är att konsumenterna i de rika länderna kan få köpa sina elektronikprylar lite billigare och är glada för det. De (vi, jag) behöver ju inte titta på när miliser och poliser mördar, torterar och våldtar sig fram genom byarna i kongolesiska Kivu eller indiska Chhattisgarh för att röja väg för mineraljägarna.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
Jag minns inte vem det var, men det har faktiskt gjorts regressionsanalys på förhållandet mellan råvaror och utveckling, och visats att det är negativt.
SvaraRaderaJu mer råvaror som finns i ett land, desto skadligare är det för landet.
Den smartaste teorin om varför står Arghiri Emmanuel och Erik Reinert för, var och en för sig utan att känna till varandra. Den går ut på att råvaror har stordriftsnackdelar - ju mer man säljer desto mindre pengar får man in. Bara industriprodukter har stordriftsfördelar, dvs ju mer man tillverkar desto lägre blir styckekostnaderna.
En enkel sammanfattning kan dock vara att omman har mycket råvaror behöver inte eliterna satsa på utveckling, de har så de klarar sig ändå.
Emmanuels och Roberts tankar låter lite kufiska men det kanske går ihop om man tittar på detaljerna. Jag tycker att styckkostnaderna borde sjunka även i mekaniserad råvaruproduktion. Däremot finns det ju andra mekanismer som gör att de relativa priserna mellan färdigvaror och råvaror kan utvecklas väldigt olika och till de senares nackdel.
SvaraRaderaDet sista låter som gamle Mobutu i Kongo. Han klarade sig rätt bra utan att bygga en enda väg.
Nej, råvaror tar nämligen slut. Ökar man utvinningen tvingas man ta i anspråk sämre och sämre fyndigheter. Man börjar ju rimligen med de bästa.
SvaraRaderaOch det låter inte bara som Mobutu, så har dom gjort allihop. Det är ingen slump att det råvarurika Bolivia är det fattigaste landet i Latinamerika. Eller att de styrande i Algeriet var så likgiltiga till befolkningens behov att islamisterna kunde vinna masstöd på att etablera marknader och driva dagis.
Aha, nu förstår jag! Hade du sagt "avtagande marginalavkastning" hade vi nationalekonomer förstått på en gång. Undrar om detta inte figurerar under rubriken "differentialränta" också. Ricardo var väl inblandad i teorins tidigare varianter tror jag, men då rörde det uttryckligen jordbruk och avkastning av mer eller mindre bördiga jordar. Men notera att det var avkastningen från den sämsta jorden som man var tvungen att nyttja som bestämde priset på vad som kunde säljas av skörden.
SvaraRaderaExakt. Och det är också skälet till att inget land nånsin har blivit rikt på jordbruk. I alla fall enligt Reinert.
SvaraRaderaDet är väl individer snarare än länder som kan bli rika, antar jag. Storbönder och godsägare. Under gynnsamma epoker kan det gå bra för jordbruksområden, men återinvsteras inte inkomsterna i andra näringsgrenar riskerar de alltid att råka illa ut vid nästa lågkonjunktur. Kanske Uruguays och Argentinas skakiga utveckling är ett bevis för det. Uruguay var ju i klass med västra Europa ett tag, sedan började man falla tillbaka.
SvaraRaderaVad menar du med att länder inte kan bli rika??? Ser du ingen skillnad mellan Sverige och Mozambique?
SvaraRaderaNja, jag tänkte nog i stil med att länderna eller staterna består av enskilda personer. En del av dem kan bli svinrika även om landet i sig har usla affärer. Mobutu och ett antal andra afrikanska hövdingar kan väl fungera som exempel, eller välmående storgodsägare i Latinamerika.
SvaraRaderaSverige var ju ett lusfattigt råvaruproducerande land en gång i tiden. Polhem var förbannad på hur utlänningarna kunde köpa våra råvaror billigt, förädla dem och sälja dem tillbaka dyrt. Kanske ett lärorikt exempel?
Sverige var även en kapitalimportör av rang nr landet började industrialiseras. Tyskland var en villig finansiär och hade gott om svenska investeringar. Första världskriget och den påföljande efterkrigsinflationen gjorde dock att många av dessa lån kunde betalas tillbaka så gott som gratis. Det blev heller inte sämre av att man tog över den tyska statens egendomar efter andra världskriget, däribland fanns en hel del gruvor i Bergslagen som då var vinstrika (men senare visade sig bli förlustbringande affärer).
SvaraRaderaDanmark blev väl f.ö. rikt på att man satsade på just jordbruket och att jordbrukarna drog igång andelsföreningar vilka i sin tur förädlade jordbruketsprodukterna till exportvaror (bacon till England m.m.). Det är en sak att exportera råa sockerbetor och en annan att exportera färdigt sirap, rimligen.
Danmark verkar vara ett bra exempel på hur man skall göra för att ta sig ur råvarufällan. Man måste upp i förädlingskedjan, inte sälja råvaror billigt och köpa dem tillbaka dyrt.
SvaraRaderaNågonstans på den här bloggen har jag skrivit om Bolivia som har något sällsynt mineral som kan användas i batterier. Bolivianerna vill bryta och förädla själva, och det är givetvis vettigt.
Exakt! Alla länder som nu är rika har blivit det genom att klättra uppåt på förädlingsstegen. Exakt sådant som är förbjudet enligt WTOs regler - för att klättra måste man nämligen skydda sig mot import eftersom de första försöken alltid resulterar i dyrare produkter än importen.
SvaraRaderaTänkande frihandlare (jag bortser från liberalmuppiga frihetsälskare) är sådana som haft sin period av skyddstullar och kunnat bygga upp den interna ekonomin. När de har kommit upp till lämpliga skalfördelar och kunskapsförsprång är de redo att ta bort sina egna tullar och predika frihandelns evangelium för resten av världen. "Infant-industry" kallas argumentet.
SvaraRaderaDu har rätt.
SvaraRaderaFör övrigt finns här i Klassekampen en artikel där man frågar sig om råvarurikedomar dömer en att bli korrupt: http://www.respublica.no/Artikler/OEkonomi-og-naeringspolitikk/Petrostaten
Det kan finnas olika sociologiska strukturer i industrialiserade respektive råvaruproducerande områden som gör att det lättare skapas korrupta grupper i de senare. Kanske feodala slösartraditioner från jordbruksekonomin lever kvar där. Kan vara värt att fundera på.
SvaraRadera