Är lågränta "bra för jobben" längre?

En nationalekonomisk fundering så här på lördagskvällen. Jag undrar ...

I kurserna i nationalekonomi får man lära sig sambandet mellan ränta och investeringar, och därmed mellan ränta och arbetstillfällen. Där finns ett underförstått antagande: investeringar görs i varor som tas fram genom att folk gör ett jobb, eller genom tjänster som också kräver att folk får sälja en del av sin tid och arbeta för lön. Genom att sänka räntan blir det billigare för företagen att investera och fixa fler jobb. Ett vidare antagande brukar vara att S=I, alltså att sparande och investeringar är samma sak.

Men hur är läget idag? Det finns några tänkbara scenarior.

1. Först det som vi redan avverkat.
2. Lågräntan leder till investeringar som är av rationaliseringskaraktär och därmed skär bort en större eller mindre mängd levande arbete.
3. Eller de billiga pengarna leder till spekulation som överhuvud taget inte skapar någon märkbar mängd arbete.
4. Lågränta leder till att sparande, och därmed skapande av medel för produktiva investeringar, minskar.
   

Min fråga är om inte läget i åtminstone de äldre industriländerna i huvudsak finns inom området för alternativ 2 och 3? Samt att det kanske pågår en snabb rörelse från 2 till 3? De stora rationaliseringsrörelserna är avklarade, produktion av tjänster och varor slimmad till max eller flyttad bort till andra sidan världen, bristen på lönsamma investeringsobjekt gör att kapitalet i största möjliga utsträckning går över till spekulation utan någon produktiv verksamhet inblandad. Därmed uppstår den ena efter andra "bubblan" när storföretag och banker måste hjälpas för att inte ramla ihop.

Om det stämmer är den automatiska kopplingen mellan billiga pengar och produktiva investeringar bruten, och då kan man fråga vad man skall ha lågräntan till? Kan det tänkas att man måste tillgripa andra metoder om man vill ha samhället att snurra på ett sätt som är bra för flertalet medborgare?

Vid närmare eftertanke har vi haft en period tidigare i Sverige när sambandet inte var så klart, nämligen under "rekordåren" där de lönsamma storföretagen tack vare socialdemokraternas och LO:s "solidariska lönepolitik" kunde lägga upp stora penningreserver vid sidan av och bli oberoende av vad Riksbanken gjorde med räntan. De kunde driva sin "grå lånemarknad" ändå. Men då var vi ännu ett framstående industriland och i västvärlden fanns ännu en hel del regleringar kvar. Och viktigast: det fanns mängder av intressanta investeringsobjekt som krävde folk och hårdvara.

Idag är läget annorlunda. Är det låga räntor och rättslös personal som kommer att rädda de omhuldade småföretagarna, eller är det en politik som gör att de faktiskt kan genomföra idéer och få kunder? Skall man hålla låg ränta för att hålla överbelånade bostadsrättsinnehavare på gott humör? Vore det inte bättre att rensa upp i bostadsträsket? Det går säkert att rada upp massvis av frågor av den typen. Och: skall man hålla lågränta som uppenbarligen driver spekulation och bonusraseri till allt värre överdrifter? Vore det inte bättre att ge dem en rejäl spark genom en rejäl räntehöjning?

Min preliminära slutsats är att samhällsekonomin globalt har klyvts i en produktiv och en spekulativ del. De tidvis stora vinsterna i spekulationsdelen beror av låga räntor och det innebär att kapitalet drivs bort från den produktiva sektorn. Det borde inte göra något om inte bolagen har så stort inflytande att de kan tvinga den produktiva sektorn att betala spekulationsförluster när det blir kris.

Samtidigt finns enorma behov av investeringar (ta miljöteknologi, hälsovård, infrastruktur och annat), men det förefaller inte som om räntepolitik längre fungerar för att jaga kapitalet åt rätt håll. (Har det egentligen någonsin gjort det - jag har för mig att Marx i något sammanhang spolade både penning- och räntepolitik som verksamma medel. Och han skulle nog peka på "profitkvotens fallande tendens" som bakgrund till vad som sker nu.) Det är nog inte räntepolitik utan helt enkelt politik som behövs.