... proletariatet har slutat rösta. De tycker inte att socialdemokratin i Europa har kommit med förslag som påverkar deras vardag. Och medelklassen har inte känt sig attraherade heller. Till detta har de konservativa partierna ägnat sig åt varumärkesintrång och kapat åt sig socialdemorkratins retorik och i vissa fall praktisk politk. Dessutom har socialdemokratin svårt att hitta den politiska vänsterberättelsen om det globaliserade Europa.
Ja, man kan hålla med om detta. Men det är ett ord som spökar här och som jag hänger upp mig på: berättelse. Partiet X måste leverera en "berättelse" för att tala om vad man vill göra, sägs det. Varför inte leverera partiprogram och konkreta förslag för dagspolitiken, varför inte skapa alternativ i politiken?
För mitt öra låter "berättelse" som något som är på gränsen till "saga". Ungefär att partiet hyr in några nissar på en reklambyrå som skall snickra ihop något som låter bra i TV-sofforna där partipolitikerna helst frodas men som egentligen inte innehåller något konkret. Pratmakaren Obama är väl övertydlig i det sammanhanget. Möjligen kan man ha "rådslag" ibland för att de kvarvarande partimedlemmarna skall känna att de ännu har något att säga till om - och för att producera lite papper som kan makuleras av den allvisa partiledningen. En photoshoppad "berättelse", det är det man vill prångla ut. Någorlunda tänkande människor struntar ändå i sag0berättandet och ser vad partiet praktiskt gör.
Hur skall man se på att "proletariatet har slutat rösta"? Man kan ju faktiskt anknyta till vad Friedrich Engels en gång skrev, nämligen ungefär att valdeltagandet främst är en mätare på arbetarklassens politiska mognad. Och vägrar proletariatet att rösta på dessa partier som möjligen skall prångla ut "berättelser" för att dölja sin politiska tomhet är det ju faktiskt tecken på en viss mognad. Varför skall man rösta på folk som antingen struntar i, eller direkt motarbetar en själv? Varför rösta på folk som betraktar politiken som en försörjningsinstitution för sig själva?
Det verkliga mogenhetsbeviset blir att proletariatet lyfter bort sagofarbröder och -tanter från maktens godisdisk. Där är vi inte ännu.
I detta sammanhang kan det kanske vara intressant vad Erik Berg skriver om senaste SAP-kongressen. En ledsam tillställning.
Men det där med "berättelse" är ju dagens inneord. Det betyder ungefär "sanning i relativ mening", var och en lever med sin sanning, med sin berättelse. Någon av det iakttagande subjektet oberoende verklighet finns inte. Vars och ens sanning är lika sann som alla andras.
SvaraRaderaEtt bra sätt att villa bort korten för folk. Du kan ingenting veta, du kan bara omfatta en av alla möjliga och tänkbara "berättelser". Du är en ensamseglare på obegriplighetens ocean och ska inte tro att du vet någonting eller förstår någonting för ingenting är i grunden vetbart.
Från denna ståndpunkt är steget millimeterbrett till idén att verkligheten är vad man gör den till. Vill man att folk ska bli friska, då tvingar man dem att vara det - exempelvis genom att låta dem svälta om de envisas med att inte passa in i den egna berättelsen.
Postmodernism kallar man det och jag får frossbrytningar numer bara jag hör ordet "berättelse".
"ensamseglare på obegriplighetens ocean" - det låter ju riktigt poetiskt!
SvaraRaderaJag undrar hur många av de som sjunger individualismens lov som själva lever som de lär. De gaddar sig samman i gäng, de utnyttjar offentliga resurser när det passar ...
I det senaste Bundestagswahl röstade cirka 70% av de röstberättigade. Ett rekordlågt valdeltagande i ett land som likt Sverige haft någonstans mellan 80-90% valdeltagande under efterkrigstiden. Med andra ord hänger den nya borgerliga regeringen på ett ganska svagt folkligt stöd.
SvaraRaderaVad som blir allt tydligare är att politiken i västvärlden reduceras till att handla om motsättningar mellan två olika liberala block. Återigen finns en bild av Europas framtid i Tyskland skulle jag säga, det återstår att se hur die Linke kommer utveckla sig. Just nu är det det enda partiet i ett västeuropeiskt parlament som inte sällat sig till liberalismen eller högerextremismen. Även om partiet inte överlever kan det kanske utvecklas till någon annan progressiv riktning som kan vara i parlamentet för att ställa "omöjliga krav", typ 6-timmarsdagen.
Man kan kanske säga att hela den borgerliga demokratins legitimitet börjar bli tvivelaktig. Och det står borgarna själva för.
SvaraRaderaTyskland är intressant. Det som die Linke kan göra att att återvitalisera demokratin men också gå över den borgerliga demokratins gränser och skapa alternativ för framtiden. Man får hålla tummarna för det.
Sönderruttnandet inleddes långt tidigare, när socialdemokrater i alla länder inbillade folk att demokrati var att rösta vart fjärde år och däremellan hålla käften.
SvaraRaderaMed en sån ordning sköt sig socialdemokraterna i foten. Ty den enda styrka de hade haft var den folkliga mobiliseringen. Som nu alltså vittrade bort.
Skall vi hugga till med 1914 som året där socialdemokratins majoritet visade vad den dög till?
SvaraRaderaHär har vi honom, ensamseglaren på obegriplighetens ocean :-)
SvaraRaderaDet var en fin bild. Fick mig att tänka på en dikt av Geijer. Ensam i bräcklig farkost ...
SvaraRadera