Proletarisering - medelskiktens svanesång?

Här kommer ett långt jäkla inlägg, och som start citerar jag en kommentar från föregående inlägg som Karl Malghult bidrog med. Den är alldeles för intressant för att ligga halvdolt bland kommentarerna. Karl levererar inledningsvis själv ett citat, från en artikel i Svenska Dagbladet om förändrade villkor för en gammal högstatusgrupp, civilflygets piloter:

"Eric Ericsson är ett levande exempel på hur arbetsbördan för kortlinjepiloterna har ökat de senaste åren. Precis som Ulf Samuelsson har han jobbat i runt 20 år på bolaget och kan därför lätt jämföra då med nu. När han började hade piloterna cirka 450 flygtimmar per år. Nu ligger snittet på runt 800 timmar.

– Man märker att man är mer sliten. Vi har i dag färre fridagar än vad vi hade tidigare och vi producerar mer. Det är konkurrensen som driver fram det, säger han."

...

"Gränsen för piloternas dagliga tjänst­göringstid är i dag 13 timmar med två landningar. Ju fler landningar desto kortare tjänstgöringstid är tillåten. Per vecka tillåter den europeiska myndigheten 60 timmars arbete, men här sätter kollektivavtalen stopp vid 47,5 timmar.

Eric Ericsson är rädd för att pilotfacken snart kommer att tvingas gå med på att jobba mer.

– Det bolag som driver på hårdast kommer att få de andra med sig. Frågan är bara hur fort det går, säger han. "

Karl fortsätter med att visa på andra yrkesgrupper som sjunker, eller vi kan säga "proletariseras":

På tur står läkarkåren (lean-production m.m. gör sjukhusen till fabriker) m.fl. specialister. Tillsammans med piloterna är läkare och jurister exempel på yrkesgrupper som ännu ser sig som stabil medelklass. Här borde Vänsterpartiet eller något riktigt vänsterparti ha något att hugga in på, men de kan väl aldrig ge upp bilden av arbetaren som industriarbetaren som kämpar genom (metall)facket.

En annan Karl, nämligen Marx, skrev så här för drygt 161 år sedan:

Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare.

Jaha, där har vi läkarna och juristerna. Men hur mycket värde har poeterna för kapitalisterna (ja, om de börjar i musikindustrin, blir rappare och liknade förstås). Och präster? Att en del forskare startar firmor vet vi ju, och förmodligen profiterar de på underbetalda laboratorieassistenter eller mer eller mindre gratisjobbande doktorander.

Som Marx senare skrev om så strävar kapitalet att ta över allt som det kan ta över, att ständigt expandera för att öka sina vinster. Att förvandla "kall" till lönearbeten är en del i den processen. Att sedan försöka driva ner lönerna så mycket det går är också en del av det hela. Kapitalet vill ta över ständigt nya näringsgrenar och människorna som finns där, vare sig det är som utförare av tjänster eller som kunder. Och inte kommer "medelklassen" undan den vinstjakten!

Under Marx' tidigare år fanns det inte så mycket tjänstemän. Om vi bara ser till Sverige så fanns det förmodligen bara några hundra personer som skulle kunna klassas som "industritjänstemän" omkring år 1840. De var förmodligen oftasts bruksbokhållare, bokhållare i handelsföretag och liknande, och de kunde räkna med att så småningom antingen bli delägare i firman eller starta eget. Redan i början av 1900-talet hade denna lilla exklusiva grupp ersatts av mängder av tjänstemän på gränsen till proletariserade. Och den processen har ju inte stannat av. Den skärps snarare. Och nu börjar läget verkligen bli skärpt.

Jag skulle vilja rekommendera intresserade att ta en titt på en TCO-rapport Kompetent, lojal, otrygg som är ett par år gammal men fungerar ganska bra ändå till att måla fan på väggen. Det finns en del "säkra" jobb, sådana som helt enkelt inte kan flyttas, men alla jobb som kan utföras på distans riskerar att försvinna till något land med lägre löner. Här är ett smakprov från inledningen, där det påpekas att den nya globala turboekonomin leder till dramatiska förändringar på arbetsmarknaden:

I och med att Kina, Indien och Ryssland har blivit en del av världshandeln har det globala utbudet av arbetskraft ökat från runt 1,5 miljarder till nästan 3 miljarder människor. Denna dubblering av den globala arbetskraften i kombination med att mängden kapital, enligt den kände ekonomen Richard Freeman, inte har ökat i tillnärmelsevis samma takt, skapar en enorm lönepress på arbetsmarknaderna runt om i världen. Denna nya situation kommer att påverka yrkesverksamma i hela världen. Länder som har trott att de ska kunna konkurrera genom att enbart exportera produkter med lågt kunskapsinnehåll måste tänka om. Länder som tror att man är säker om man istället exporterar produkter med högt kunskapsinnehåll måste förändra sin politik. I den nya ekonomin blir det helt enkelt tuffare för all verksamhet som kan konkurrensutsättas globalt.

Många hävdar att globaliseringen inte utgör ett hot mot de kvalificerade jobben eftersom det antas ske en rationell global arbetsdelning där enklare jobb flyttar till låglöneländerna och mer kvalificerade blir kvar. Det antagandet bygger på att låglöneländerna inte har tillräcklig kompetens för att konkurrera även i högteknologiska branscher. Men detta är inte längre sant. De nya konkurrentländerna har inte bara hundratals miljoner lågavlönade och okvalificerade arbetare, utan även miljontals högutbildade, kvalificerade och billiga yrkesutövare.

Effekten kommer att bli att löntagare i de nya ekonomierna kommer att se sina löneandelar växa. Men utvecklingen leder också till en svår omställningsprocess i de gamla ekonomierna, som vi bara har sett början på. Reallönerna riskerar att utvecklas långsammare för stora grupper samtidigt som otryggheten på arbetsmarknaden kommer att öka. De nya ekonomiernas enorma investeringar i utbildning och forskning kommer att i grunden förändra handelsmönstren mellan länderna och därmed kraftigt öka omvandlingstrycket även i mer kvalificerad produktion.

Inget konstigt med detta, för den som kan sin Marx. Eller det räcker med någon enklare kurs i nationalekonomi för att se vad som händer.

De som kan tillhandahålla en vara till lägre pris på en fri marknad kommer att slå ut konkurrenter som inte kan hålla samma låga pris. Förut var arbetskraften en nationell vara, nu kommer allt större delar av Jordens arbetskraft att ingå i samma arbetsmarknad, oavsett var den enskilda individen befinner sig. Och det kommer att dra undan alla skyddsnät för den "medelklass" i de rika länderna, den grupp som trodde sig vara säker och skyddad. Vi har nog bara sett början av den utförslöpan ännu. Tidigare har arbetarna dragits in i den konkurrensen, som när europeiska sjömän ersattes av billigare asisater, eller när USA:s industriproduktion flyttades till Kina. Nu är det fina jobbet på kontoret som hotas av en billig asiat.

Personer försedda med ork skulle också kunna ta en titt på några tidigare inlägg om "medelklass" som jag skrivit. " ---" betyder i det här fallet att jag inte tror att det är en klass det rör sig om. Det är ibland bättre betalda lönearbetare helt enkelt. Och alla är inte ens bra betalda. Tänker de gå till botten utan att ta strid? Och om de tar strid, vad blir det då för kamp? Nåväl, här är inlägg 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 som på varierande sätt behandlar det där med medelklassen.

Jag undrar om inte delar av vänstern hade bättre grepp på det här i början av 70-talet. Undrar om jag inte skulle försöka hitta lite material om den SACO-strejk som var ... var det 1972? Den stöddes av marxist-leninisterna som såg den som en lönearbetarkamp (förutom högavlönade akademiker fanns det lågavlönade också, och vare sig lönen var hög eller låg så var det lön!), medan socialdemokraterna hetsade som f-n. För dem handlade det om tretton biskopar - varav inte ens alla var med i SACO. Fast i själva verket var det nog så att LO-bossarna var rädda för de dåtida radikala stämningarna även i arbetarleden, och att arbetare och tjänstemän skulle börja inspirera varandra.