Lästips

Här är några bra saker att läsa.

Klas Sandberg har suttit i sin vindskupa och skrivit om hur arenan sopas för Sverigedemokraterna genom att den gamla arbetarrörelsen (och många av de andra folkrörelserna också, kan väl tilläggas) blev en byråkratisk och parasitär överhet som inte längre brydde sig om "folket" i "rörelsen". De som varit hedervärda förtroendevalda förvandlades till personer med lite heder och föga förtroende. Det är ett tänkvärt inlägg, och även kommentarerna tillför en del av den historiska bakgrunden.

När nyliberalerna drog igång sin offensiv var givetvis sådana byråkratiska spöken oförmögna att slå tillbaka. Många av dem hade väl redan en fot i det andra lägret och placerade nu båda fötterna där. Bland lägre skikt inom LO och SAP (och Vänsterpartiets föregångare) jäste väl en del missnöje, men så mycket mer blev det inte. När mellanskikten inom socialdemokratin upptäckte att något farligt höll på att hända kunde de inte kämpa emot - de hade ju under årtionden snarare varit sysselsatta med att se till att gräsrötterna inte kämpade. Och varför skulle fotfolket nu ställa upp för att några kvartsbasar kände sig trampade på tårna?

Inom den "intellektuella" flygeln inom SAP och V försökte man anpassa sig genom att ta upp andra frågor, sådant som verkligen inte har med klasskamp och vanligt folks problem att göra. I en artikel i Aftonlövet nyligen tvålades den mentaliteten till rejält. Gärna köns- och genusfrågor vinklade genom ett "medelklass"perspektiv (hippa figurer i Stockholm antar jag) men för bövelen, inga klassfrågor! Det gällde att vara "radikal", men inte på riktigt (för att slippa få skäll av liberalerna,) Jag såg liknande figurer i Vänsterpartiet under min korta tid där: för dem var Prideparaden viktigare än Första maj, verkade det. För en kommentar i den frågan, läs Biology and Politics (vilket du bör göra ändå, utan anmaning från mig!).

En annan B&P-post refererar ett förslag från Bo Rothstein, samt efterföljande synpunkter från en volvo-knegare, om att de anställda borde ta över SAAB. Det är förmodligen ett förslag som kommer flera år för sent, men det kan vara ett tecken på att verkligheten tvingar sig in i debatten. För man kan ju inte säga att de människor som skulle försvara folket vid SAAB och Volvo varit så jäkla verklighetsnära alla gånger. Snarare verkar det som det mest gällt att suggerera sig själva och alla andra att "det här kommer att gå bra, det kommer en räddning, säkert ...". Och räddningen skall då vara någon "köpare", inte att de anställda kunde göra något själva.

Om LO och SAP och andra höjdare sviker igen, då öppnas dörren ytterligare för missnöjespartier som skyller allt på "invandrarna" eller "muslimerna", som Klas Sandberg skrev om i första inlägget jag nämnde. Genom att ta upp ekonomiska och andra sociala frågor som bekymrar folk i gemen kan man däremot se till att det inte blir något genombrott för partier som vill bedriva syndabockspolitik.

Men här är ännu en intressant bloggpost som visar att tankar som är progressiva inte behöver ha en klart socialistisk stämpel. Fundera på vad Birger Schlaug skriver här. Och tänk på att praktiska resultat är mindre viktiga än etiketter. En socialist inom den marxistiska traditionen ser ändå i vilken riktning produktivkrafterna driver samhället. Det kan ju vara så att det ytterst är produktivkrafternas utveckling och medföljande kris för ägandeförhållandena och samhället i stort som driver exempelvis Rothstein att formulera sig som han gör.