När man vänder på slagorden

I Aftonlövet skriver en iranska med det passande namnet Irani om slagordens betydelse. De slagord som bar fram den islamska revolutionen i Iran har av oppositionen vänts mot regimen själv. Även om "Gud är stor" så behöver det inte betyda att prästerna är så väldigt stora. Ett slagord som i en situation (kampen mot shahens regim på sjuttiotalet) var demokratiskt förvandlades till sin motsats när ayatollorna tog över, men kanske det kan återvinna den demokratiska sprängkraften igen? Fast som bekant döljer en tendens ibland en annan, så bakom det här återvinnandet kanske andra skumraskfigurer försöker ta sig fram igen. Som de motbjudande monarkister jag såg under den ökända al-Qudsdemonstrationen i Stockholm förra året.

När det gäller Iran är jag som alltid ganska försiktig och undrande i vilken grad den opposition som märktes efter senaste valet verkligen är representativ och hållbar. Samtidigt vore det ju skönt om prästväldet kunde få sig en knäck. Jag fäste mig vid en detalj i artikeln: man brukar ju framhålla att kvinnorna tryckts tillbaka av islamisterna, men hur stämmer det med den stora mängd kvinnliga högutbildade i landet? Man kan ju jämföra med vissa "västvänliga" skurkstater i närområdet, närmast Saudiarabien och hur kvinnorna behandlas där.

Jag minns en annan situation när slagorden och deras mening och bärare bytte plats. Det var tidigt sjuttiotal och strejkande arbetare marscherade i Polen. De gick mot partihögkvarteret och sjöng Internationalen. De möttes av polis. Arbetarna stod för arbetarkrav men slogs ned av partibyråkratin, den som officiellt stod för Internationalens värderingar. (Detta var för övrigt i en tekniskt mer primitiv tid: för att försöka se vad som hände i norra Polen flög svenska flygvapnet ner mot Danzigbukten och spanade in mot land för att se om det var några eventuella rökmoln som antydde att folk höll på att tända eld på saker och ting. Idag finns ju andra sätt.)

"Mänskliga rättigheter" är också ett slagord med två sidor. Jag ser båda två och har ibland haft svårt att se vad som är bäst.

Å ena sidan är det rimligt att kräva att folk behandlas på ett anständigt sätt, å andra sidan är det uppenbart att "mänskliga rättigheter" har varit ett politiskt vapen för de gamla imperialistmakterna att komma åt misshagliga regimer i tidigare sovjetblocket och i Tredje världen. Kuba kritiseras, men inte det oerhört mycket mer obehagliga Ekvatorialguinéa för att ta ett exempel (jämför barnadödligheten i de två länderna exempelvis!). Och man kan fråga hur många palestinska mänskliga rättigheter det går på en israelisk-judisk? Det tycks som om många inte ser människor med lika värde och rättigheter här.

Man kan alltså se parollen som rent hyckleri och som något man inte behöver bry sig om. En del mindre trevliga regimer väljer den vägen också. Fast jag lutar åt att vi faktiskt skall ta upp parollen och kräva att ALLA respekterar mänskliga rättigheter. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är inte perfekt, men den kan fungera som en örfil åt ledarna för skurkregimer som USA och Storbritannien, och deras klientregimer, och deras påhejare i Sverige.