"Progressiv konservatism", eller vad?

Här är ett intressant avsnitt från Kommunistiska Manifestet. När detta skrevs och publicerades i början av 1848 var kapitalismen ny, eller faktiskt obefintlig på de flesta ställen. Men med utgångspunkt i England började den nya tidens krämare bryta sönder det existerande samhället:

Bourgeoisin har överallt, där den kommit till makten, förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa "kontant betalning". Den har kränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och istället för de talrika lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena. Den har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.

Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare.

Om andra än Marx och Engels hade skrivit detta hade det kunnat bli blott en konservativ klagosång över ett samhälles undergång. Men de ville inte vrida klockan bakåt, de ville lämna det gamla därhän och i stället för att återupprätta ett gammalt klassamhälle göra slut på alla klasser och klassförtryck.

Den liberalism som var aktuell på 1840-talet var manchesterliberalismen, och den verkar inte ha skilt sig så mycket från det sena 1900-talets nyliberalism. Staten skall göra så litet som möjligt, folk får klara sig själva, ned med allt och särskilt skatterna!

Jag tänkte på detta när jag läste en intervju med en brittisk "progressiv konservativ", Phillip Blond. En man "fylld av det sedativa självförtroende som kommer av att råka befinna sig med tidsandan i ryggen" som Katrine Kielos skriver. En del människor verkar gilla hans idéer.



Man kan göra en del reflexioner angående detta tänkande. Bland annat att här kan de konservativa samla ihop sig till en avgörande attack mot en ruttnande socialdemokrati ur vars lik fascismens likmaskar kravlar fram (som någon bloggarkollega skrev).

Blonds huvudfiende är liberalismen. Thatcher allierade sig med [liberalismen] gällande ekonomisk politik, vänstern gällande kulturella frågor och liberalismen kännetecknas av ett ”hat mot allt som är stabilt”. Detta gör svaga grupper till förlorare. ...

Phillip Blond konstaterar att rikedomen i dag är koncentrerad i färre händer än någonsin tidigare, samtidigt har reallönerna minskat och vanligt folk har det sämre än för 30 år sedan när nyliberalismen började. ”Folk har erbjudits kreditkort i stället för löneökningar”.

Koncentrerad rikedom - kreditkort i stället för löneökningar? Det låter som den marxistiska kritiken av den ekonomiska politiken bland annat i USA sedan Reagans tid. En politik som bidragit till den senaste krisen och nästan slagit världsekonomin över ända.

När ideologer som kallar sig konservativa talar om det som socialisterna brukar tala om har det gått långt på dagen. Min tolkning av detta är att historien i de gamla industriländerna i västra Europa har gått genom en spiralrörelse. Vi har helt enkelt kommit i närheten av utgångspunkten för drygt 150 år sedan, med några viktiga likheter och en avgörande skillnad. Det är något som socialdemokraterna, trots sina väldiga resurser aldrig upptäckte. De gjorde sig intellektuellt försvarslösa och okunniga och blev därför ett offer för den nyliberala offensiven:

Socialdemokratins 90-tal byggde på sociologisk fatalism. Utgick från att liberal individualism, globalisering och tillväxt byggd på att med politiska medel konstbevattna finanssektorn var något oundvikligt. Inget som politiken kunde påverka. ”Vi blev konsumenter, i stället för medborgare”.

Phillip Blond rekommenderar en oklar medicin av gemensamt ägande, lokala banker, fonder och kooperativ.

Visst, en "oklar medicin", men att den här processen maler på visar helt enkelt att utvecklingen i samhällets ekonomiska och materiella bas drar tänkandet med sig. Enligt Marx och Engels gamla modell alltså. De "viktiga likheter" jag ser är den ohämmade liberalismen som nyss slutade i en krasch, en ideologi där inget hölls för heligt annat än profiten.

Viktigt är också utvecklingen av nya redskap och tänkande inom produktionen. I mitten av 1800-talet var det ångmaskinen, nu är det datorn. "Avgörande skillnad" är att vägen framåt inte längre kan leda genom nya klassamhällen. Kapitalismen fungerar inte längre som stabilt underlag för en härskande klass. Antingen genomförs demokratin på alla områden och klassherraväldet sopas bort, eller också hotar ett stort sammanbrott i ett samhälle som inte kan hantera sina kriser.

Övergår kontrollen över samhällets tillgångar till "en oklar medicin av gemensamt ägande, lokala banker, fonder och kooperativ" ligger ett klasslöst samhälle inte långt borta. Den ödelagda "personliga värdigheten" som Marx och Engels skrev om kan återupprättas. Med den här sortens tänkande skulle "progressiv konservatism" i själva verket kunna röja vägen för just det samhälle som man officiellt säger sig inte vilja ha. Kanske dags för högern att plocka fram och putsa upp sin gamla paroll om "ägandedemokrati"? Men jag tror inte det kan lyckas, det är för sent, och högerpartierna är så hårt förenade med kapitalistklassen för att kunna byta sida.

Däremot, för att citera Kommunistiska Manifestet igen:

I de tider slutligen, då klasskampen närmar sig avgörandet, antar upplösningsprocessen inom den härskande klassen, inom hela det gamla samhället, en så häftig, så skarp karaktär, att en liten del av den härskande klassen lösgör sig från denna och ansluter sig till den revolutionära klassen, den klass som bär framtiden i sina händer. Liksom tidigare en del av adeln övergick till bourgeoisin, så övergår nu en del av bourgeoisin till proletariatet, särskilt en del av bourgeoisins ideologer, vilka arbetat sig fram till en teoretisk förståelse av hela den historiska rörelsen.

Kanske Mr. Blond skulle ta en grundkurs i marxism?

(En svensk version av Manifestet finns på nätet här. De kinesiska affischerna ovan var avsedda för ett annat inlägg egentligen, men de kan väl åtminstone få visa att livet inte alltid är en dans på rosor. Den första visar hur Tredje världens folk bör förena sig mot imperialister och kolonialister, den andra att man bör slå avfällingar från revolutionen i huvudet med något stort och hårt.)