Vi känner vår dödlighet - är det därför vi är vad vi är?

Finns känslor och uppfattning om moral och rättvisa hos apor? Vad tänker chimpanserna när en i gruppen är död? Läser vi in mänskliga känslor i ett skeende där det bara finns en trög aphjärna på en mänsklig tvåårings nivå? Eller kan det vara så att vi faktiskt måste utgå från mänskliga känslor för att kunna förstå hur chimpanserna reagerar, att vi genom att gräva oss ner till grunderna för våra egna känslor når fram till apan?

En viktig skillnad mellan människor och chimpanser skulle kunna vara att människan vet att hon kommer att dö. En människa kan redan i livet göra förberedelser för sin död. Man kan ordna försäkringar för efterlevande, låta bygga sig ett mausoleum eller köpa en nisch i en urnlund. Eller man kan utföra stordåd för att bli hågkommen. Herostrates lyckades med det.

Bilden ovan kommer från Kamerun, och den kan visa att chimpanser har någon sorts förståelse för döden. En av dem har dött, de övriga i gruppen står stilla och tysta när kroppen förs bort. Men är "på väg mot" detsamma som att de håller på att få insikt om att deras egen tid är begränsad? Har de ens någon uppfattning om tid? Kan de sätta in sig själva eller sina kamrater i gruppen i ett tidssammanhang?

Mer detaljer om fotot och några liknande fall här.

För 4300 år sedan tillverkade chimpanser stenredskap på ett ställe i Elfenbenskusten i Afrika. Det är känt att en del djur kan använda redskap på ganska kluriga sätt. Just vad det gäller människoapor kan man fråga sig om en del av dem skulle kunna följa samma utveckling som människor, men jag är tveksam till det. Det finns nödvändiga villkor för att något sådant skall kunna hända. En del är uppfyllda, en del är det inte. En varelse som kan arbeta med enkla redskap men har svårt att förklara för andra medlemmar i gruppen och planera ett arbete på lång sikt kommer få svårt att bygga ett samhälle med avancerad teknik. Chimpanser är gruppvarelser, men de har inte kommit fram till den dynamiska interaktion inom gruppen som förvandlar människan till evolutionär dynamit. De har inte språket. Men vad skulle hända om "den galne vetenskapsmannen" började mixtra med språkcentret i deras hjärnor ...?

Kan språk, verktygsanvändning samt insikt om den egna dödligheten var några av de grundläggande nödvändiga villkoren som gjorde att apmänniskan kunde bli människa? När villkoren väl var säkrade kanske den utveckling började som kan föra oss till stjärnorna eller köra hela mänskligheten över självförintelsens stup. Vi har ett begränsat utrymme i tiden och den insikten kan bli grunden till allt vad vi gör i samhället, från den enklaste lilla syssla till den knepigaste filosofi.

Det är ett intressant perspektiv: kanske redan människans och chimpansens gemensamma föregångare kunde använda en pinne för att peta i marken efter eller slå i skallen på någon misshaglig individ. Idag fortsätter chimpanserna med det och verkar på egen hand inte kunna komma längre. Människan däremot har ersatt pinnen med moderna maskiner för att gräva i marken och den yttersta konsekvensen av pinnen som vapen idag är väl en interkontinental robot med kärnvapen i stridsspetsen! Finns det någon moral hos aporna är den ganska outvecklad och utan eftertanke. Hos människan är moralbudskap ständigt närvarande och sprids på allehanda sätt - kan man dra någon slutsats av det? Om man är odödlig och alltså har "all tid i världen", skulle man behöva bry sig om några moraliska regler då?

Om någon tycker att ovanstående funderingar är kufiska beror det av att jag "tänker vid tangentbordet" inför ett försök att författa en C-uppsats i filosofi. Jag tycker att dessa filosofins grunder som man kan finna vid primatstudier är mer intressanta än grunnandet över ett kommatecken hos Platon eller vimsandet hos någon obegriplig fenomenolog.