Panik ...

... rapporteras ha utbrutit i fem läger för paramilitärer i Indien när de utsattes för tydligen ganska obetydligt beskjutning av maoistiska rebeller. Det hela skedde i samma del av landet där slaget vid Mukram inträffade. Så småningom samlade sig soldaterna och började skjuta de också. Men då hade antagligen de maoistiska rebellerna gått hem för att äta middag eller göra något annat trevligt. I pressrapporterna fanns spekulationer om att detta kunde vara ett försök att locka ut militären till ett nytt förödande bakhåll, men det låter inte rimligt. De aktar sig nog för att gå ut i mindre grupper nu.

Möjligen kan det från maoisterna ha rört sig om det jag tror kallas "våldsam spaning". I stället för att smyga i buskarna och se vad fienden har för sig går man fram och skjuter och uppträder offensivt för att få ett avslöjande svar om vad motståndaren kan och vill göra. Men jag tycker det alternativet också låter mindre troligt. Som skrivbordsstrateg får man fundera vidare ett tag. Det ser mer ut som en förevisning: maoisterna visade sig ha kapacitet till fem samtidiga eldöverfall och att ha initiativet på slagfältet. Moralen bland paramilitärerna kan inte ha stärkts. De kanske skall vara glada över att maoisterna inte använde tyngre vapen - de lär ha en del raketer i sin arsenal.

En CRPF-man. Central Reserve Police Force. Paramilitär. När det inte finns några som skjuter tillbaka kan man se så här tuff ut.

När det lugnat ned sig i rapporteringen om "slaget vid Mukram" så verkar det som om det var ungefär trehundra man från den maoistiska gerillaarmén som deltog. Dessutom var det ingen massaker, ingen massanvändning av minor, inga fullständigt outbildade soldater. Det var några kompanier gerilla som var militärt bättre, verkar det. Sedan finns det uppgifter om att gerillagruppen delat upp sig: en stannade kvar i området, en gick österut mot Orissa och en söderut mot Andhra Pradesh. Noteras bör att maoisterna erövrade tillräckligt med vapen i Mukram för att utrusta ytterligare ett åttiotal man.

Den nuvarande offensiven från central- och delstatsregeringarna är inte den första. Det som skiljer "Grön jakt" från tidigare kampanjer är att de maskerats som lokala påhitt. Förut har det varit lokalpolitiker och stamhövdingar som stått för fasaden utåt. Bakom scenen har dock regeringen och storbolagen dragit i tåtarna. Efter att gerillan slog tillbaka den senaste kampanjen - Salwa Judum - fungerar inte den linjen längre. Nu måste de verkliga aktörerna fram, och i tiotusental har soldater och paramilitärer skickats in i de upproriska skogsområdena.

Frågan är hur det skall fungera. Einstein lär någon gång ha sagt att kännetecknet på idioti är att man gör samma sak gång på gång och misslyckas, men tror att det skall lyckas nästa gång man gör det på samma sätt. Här avviker maoisterna. De har försökt under många år, misslyckats, men de har analyserat motgångarna, lärt sig, och kommit tillbaka starkare för varje gång. De indiska politikerna verkar ha mindre av den förmågan.



Eventuellt flyttar alltså gerillan över förband till andra fronter. Delar av Orissa kontrolleras redan av dem. Andhra Pradesh är en annan historia. Tidigare var det en av maoisternas viktigaste basområden, men de förlorade kampen och utrymde större delen av delstaten. Men många av maoisternas ledare är från Andhra Pradesh, förmodligen har man ett omfattande kontaktnät där och vill göra en återkomst - gärna i stor stil. Frågan är vilka metoderna blir. Det behöver inte nödvändigtvis bli militära kampanjer. Maoisterna stödjer kampanjen för att göra norra delen av AP till en egen delstat. Där har det varit våldsamma sammanstötningar mellan demonstranter och myndigheterna. Man kan också aktivera massorganisationer bland arbetare, bönder, studenter och andra grupper. Detta gäller även huvudstaden Hyderabad.

Det där med aktivitet i städerna har varit/är en svag punkt hos maoisterna. Ur en synvinkel är det bättre att hålla sig på landet, där kan de bygga basområden i skogar och svårforcerade bergstrakter. Men så småningom måste de få fotfäste även i storstäderna. Detta verkar vara på gång i den nordliga delstaten Uttar Pradesh som inte är en liten munsbit: 190 miljoner invånare. Tidigare har maoisterna varit aktiva i vissa landsbygdsområden där, men nu påstås de försöka etablera sig i de många och stora städerna.

Lantfolk med attityd kan man väl säga. En del slåss fortfarande mot regeringen med den här typen av vapen

I och för sig får man ta påståenden om ett och annat med en nypa salt. I den uppjagade stämning som finns i Indien nu är det lätt gjort att politiker slungar ut beskyllningar om maoism hur som helst mot sina motståndare. En annan aspekt är att distrikt som uppges vara infiltrerade av "naxaliter" (ett annat namn på maoister) kan få extra stöd från regeringen. Med andra ord kan det vara lönsamt för lokala korrupta politiker att ropa "vargen kommer", och så förskingrar de glatt stödpengarna!

Samma kritiska distans bör man nog ha till påståenden om maoistisk agitation bland stammar i västra Indien, exempelvis i Gujarat. Det kan stämma, det kan också vara något som lokala politiker eller poliser häver ur sig för att försöka tysta kritik och opposition. Men en sådan taktik kan ju slå tillbaka, folk kan ju börja se maoisterna som ett alternativ också.

Den organisation som vann "slaget vid Mukram" och en del andra stora strider är CPI(maoist). Den har sina rötter i ett parti som grundades den 22 april 1969, alltså för 41 år sedan. Det partiet hette Indiens Kommunistiska Parti (marxist-leninisterna). Partiet föll i bitar ganska snart på grund av tokigheter hos ledarna och en våldsam kampanj från regeringen. Men många småbitar har levt kvar, och några av dem samlades 2004 till CPI(maoist).

Ett annat parti med rötterna i 1969 heter Indiens Kommunistiska Parti (marxist-leninisterna) Naxalbari. Eftersom det finns en massa partier med samma namn har man gjort ett extra tillägg för att kunna skilja dem åt, ofta har de väl nämnts efter sin tidning, och här är alltså ett parti som kallas Naxalbari. Det har sina starkare fästen i sydvästra Indien, i Kerala, Karnataka och Maharashtra, och har gått ut med ett upprop till stöd för kampen mot regeringsoffensiven. Partiet verkar självt vara ganska suget på att ta till vapen. Då kan man undra hur det är med alla andra organisationer som kallar sig maoistiska, vad kommer de att göra? En del är väl inblandade i vanligt parlamentariskt arbete och är väl nöjda med traktamentena därifrån. Andra kan ha mer militanta synpunkter.

Arundhati Roy har gått runt nyhetsspärren

Vad göra-frågan är intressant. Tittar man i högermarginalen på sidan med uppropet finns länkar till de tre stora reportagen som gjorts på senare tid från gerillan: Jan Myrdals, Gautam Navlakha och Arundhati Roys. Vad det gäller Roy har polisen i delstaten Chhattisgarh fått in en anmälan från en person som anser att Roy brutit mot lagarna genom sitt reportage. Det här har utlöst en febril aktivitet på sina håll inom den intellektuella sfären i Indien. Försöker regeringen slå mot Roy och lyckas så blir det mycket svårare att få ut information om vad som verkligen händer i de områden som kontrolleras av maoisterna, och vad regeringstrupperna har för sig där. Vad det gäller att väcka opinion i städerna, hos mellanskikten och i utlandet. är det nog viktigare om ett gäng professorer uttalar sig än några obskyra och våldsamma landsbygdsaktivister - även om de senare åtminstone på papperet är mer politiskt renläriga.

I själva verket är ju rätt många indiska journalister ute och pratar med maoistledare. Men jag misstänker att kombinationen av faktaunderlag och rent litterära kvaliteer gör att Roys text anses extra besvärande.