Försäkringskassa, krig och annat

En del förvånade ögonbryn har höjts över att fyra svenska militärer som skadats allvarligt i Afghanistan har nekats pengar från Försäkringskassan i Sverige, detta med hänvisning till att de enligt reglerna skulle ha anmält sig till Arbetsförmedlingen vid hemkomsten till Sverige. Jaja, varken vägbomber eller Försäkringskassan är att leka med.

Samtidigt undrar jag hur det är för de afghaner (som till antalet säkert är många fler) som kommer i vägen för "kriget mot terrorismen" men överlever - hur har de det med FK och AF? Finns det någon FK och AF i Kabul, eller i Kandahar som skall bli målet för nästa USAmerikanska offensiv? Är det mindre synd om afghaner än det är om icke-afghanska yrkessoldater som befinner sig i landet som ockupanter? De senare har ju faktiskt betalt, och kan neka att ställa upp.

Och så har jag en reflexion: påminner inte den svenska politiken idag en del om vad "hattpartiet" hade för sig under den så kallade frihetstiden i mitten av 1700-talet? Hattarna var adelns parti, och de hade inget vidare omdöme. De startade krig mot Ryssland 1741 men överlämnade krigsförklaringen långt innan armén hunnit fram till ryska gränsen. Ryssarna slog tillbaka och Sverige förlorade kriget med dunder och brak. 1757 var man dock i farten igen och angrep tillsammans med en del andra stater Preussen. Det var "Pommerska kriget" som Sverige inte vann något på heller. Men en massa vanligt folk förlorade ett och annat - som sina liv.

Vid den tiden hade Sverige också en sorts yrkesarmé. Under fredstid arbetade soldaterna mest som jordbrukare på egna torp som några bönder fick betala för att bygga och utrusta, under kriget var de alltså i fält. Systemet hade funnits sedan slutet av 1600-talet och faktiskt fungerat bra. I början av 1700-talet var svenska armén en fruktansvärd stridsstyrka. Men efter långa krig slets denna krigsmaskin ner, och när hattarna skulle försöka föra krig så var det med illa utrustade trupper. När de svenska ryttarna kom på sina små klena hästar kom preussarna från andra hållet på jättestora stridshästar och slog svenskarna i skallen så det bara blev blodbiff av alltihop. De försökte se ut som Karl XII:s kämpar, men räckte inte riktigt fram.

Dessutom (och här kan vi återanknyta till Försäkringskassan idag) var man inte så bra att ta hand om sina mannar. Många soldater hade familj hemma på torpet, och om soldaten försvann i kriget genom att exempelvis bli tillfångatagen, fanns det risk att familjen helt enkelt kastades ut och ställdes på bar backe för att ge plats åt en ny soldat.

En del av svenskarna som blev fångar i Preussen tog värvning hos preussarna i stället. Efter kriget mot Ryssland utvandrade en del svenskar till Sankt Petersburg. Lenin hade svenska förfäder i sin släkt för övrigt. Vad det gäller dagens krig tror jag väl inte att några svenska soldater kommer att utvandra till Afghanistan, men det kanske är den största skillanden mellan dåtidens och nutidens taffliga krig.