Tar man bort några bokstäver från "förhandla" så blir det "förhala", och det är väl det som partierna i regeringen försöker med. Genom att envetet stå emot kraven som ställdes av maoisterna och deras jättedemonstrationer på första maj, och nu i generalstrejken, försöker väl regeringen att trötta ut och splittra oppositionen.
Kanske det finns planer på att våldsamma åtgärder också, men så länge det är en stark, enad och fredlig opposition så blir det svårt att gripa till vapen. Det gäller för oppositionen att se upp för provokationer och falska "maoister" som försöker ställa till oreda och misshandla folk. Man kan kanske tala om "utdraget krig" från båda sidor - den som är mest enad och uthållig vinner. Från maoisternas sida är det kanske en förhoppning att regeringen splittras i stället och att de kanske kan få över exempelvis "de förenade marxist-leninisterna" i CPN(UML) på sin sida. Gör man det får man majoritet i parlamentet.
***
I Indien är det ju mindre fredligt i vissa områden där kampen mellan central- och delstatsregeringar respektive maoister fortsätter. Men till skillnad från Nepal sker väldigt mycket diskret och under ytan, särskilt vad det gäller maoisternas kampanj för att utvidga sina fronter. De kliver fram när de känner sig redo för det, inte tidigare.
Långsiktigt kan dock ses tendenser till att man förverkligar den gamla militära principen om att "landsbygden inringar staden". I Västbengalen har maoisterna starka fästen i västligaste delen, men de arbetar sig nu ner i Sundarbans som är Gangesflodens enorma delta i Bengaliska viken. Dessutom försöker de få fäste i teplantager och industriområden i norra delen av delstaten. Om de lyckas kommer det att bildas en halvcirkel av röda områden runt jättestaden Kolkata. Via Sundarbans och de norra områdena kan man koppla ihop sig med likasinnade grupper i Bangla Desh och göra landförbindelserna till Kolkata väldigt osäkra. Järnvägarna känner redan av det hotet.
En viktig del av Indiens styrkor i kriget mot maoisterna är CRPF, den centrala reservpolisstyrkan som inte är poliser utan halvmilitärer. I samband med "slaget i Mukram" som ju innebar ett svårt bakslag (76 döda) började indiska tidningar yra om "martyrer". Men att kalla vuxna beväpnade män, som dessutom ofta anklagas för en massa otäcka handlingar mot befolkningen, för "martyrer" verkar konstigt. De dog inte för sin tro utan för att de tagit jobb som slagskämpar i regeringens tjänst. Dessutom har kåren rekryteringssvårigheter och många hoppar av, så folk har insett att framtiden i jobbet som beväpnad buse inte är så ljus.
De kvarvarande CRPF-styrkornas öde i trakten av Mukram illustrerar detta. De får inte in förnödenheter, mediciner och myggmedel till sina läger genom ordinarie marktransporter. Området anses för farligt, med hot från mineringar och gerillabakhåll. Paramilitärerna sitter och trycker i sina läger och förnödenheter släpps ned från helikoptrar. Eftersom gerillan har lätta kulsprutor som kan skjuta ner lågtflygande flygplan får man anta att även detta transportsätt är ganska riskabelt. Moralen hos CRPF är inte hög kan man säga.
En annan aspekt på "moral" och "CRPF" är att det nyligen skett tillslag i delstaten Uttar Pradesh - det har kommit fram att folk med anknytning till kåren sålt ammunition till maoisterna. Det är knappast något man förväntar sig av "martyrer", däremot av korrumperade tjänstemän i en korrumperad stat. Maoisterna däremot tror på vad de gör och kan väl i viss mån göra anspråk på martyrstatus.
Huvudsakligen är det CPI(maoist) som står för väpnad kamp och byggande av basområden, men det finns andra grupper som kan tänkas bli aktiva eller redan är det. En aktiv grupp kallas Janashakti (tror det betyder "folkmakt") och det verkar som om den försöker dra igång något i den västliga delstaten Gujarat och området vid industristaden Pune. I Indiens huvudstad New Delhi är det dock CPI(maoist) som skrämmer upp myndigheterna. Partiet värvar aktivister dels bland oorganiserade arbetare, dels bland studenter på landets förnämsta universitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar