Wikileaks och källkritik

Masspubliceringen av dokument som Wikileaks nu gör är intressant och verkar positiv: utan att avslöja något verkligt sensationellt nytt förser man historiker och andra intresserade med ett enormt studiematerial. Historikerna är ganska få men borde veta hur man handskas med dokument, journalister är fler men borde ha fått samma kunskaper under sin utbildning (en annan sak är att de inte alltid vill/kan/tillåts utöva en genomträngande källkritik - "kolla aldrig en bra story, den kanske inte är sann"). Något att fundera på när man läser exempelvis den här artikeln. Och så finns "den stora allmänheten" av vilka många aldrig hört talas om den fina termen "källkritiska kriterier" och som så att säga drar alla avslöjanden från Wikileaks över en kam. Stämmer ett avslöjande så stämmer de andra. Men är det verkligen så?

Jag skrev en generell drapa om källkritik på den här bloggen för flera år sedan där det redogörs för "de källkritiska kriterierna". Den gäller fortfarande, och kan tillämpas på Wiki-läckan. För historia är inte bara studier av gamla förhållanden, historien är något som pågår just nu och som bör utsättas för kritisk granskning. Här är några reflexioner över den aktuella situationen, med några exempel:

1. USA:s ambassadör A träffar självhärskaren kung B som säger "bla bla". A skriver ned "bla bla" och skickar hem en rapport om det till Utrikesdepartementet.

2. USA:s ambassadör A får en rapport från en annan person (exempelvis någon som arbetar för Israel, för Kina, Pakistan ... vilket ambassadören vet eller inte vet) att land X har dolda affärer med land Y.  A rapporterar det hela till sitt departement.

Märks skillnaden? I första exemplet är fallet ganska okontroversiellt, under förutsättning att vi kan tro att A har återgivit rätt vad kung B säger. (Och det måste vi naturligtvis fundera på, A kan missuppfatta saker eller medvetet eller omedvetet förvränga vad B säger.) En bra rapport från mötet kan betraktas som en förstahandskälla till historisk kunskap.

I det andra fallet är det fråga om vi säkert vet något annat än att A har skickat en rapport. Sakinnehållet kan vara fantasier eller medveten felinformation. Den som har skrivit rapporten har ingen egen förstahandskunskap och kan därmed utsättas för felaktiga påståenden. Det vore så att säga tjänstefel som historiker eller journalist att inte ställa sig frågan om det i mängden av korrekta rapporter finns saker som är planterade och därmed ur sanningssynpunkt mycket tvivelaktiga. Därför kan man inte bara ta för givet att Iran verkligen skickat vapen i ambulanser till Libanon - det låter som ett argument för israelerna att deras ökända bombangrepp mot ambulanser kan fortsätta. Det kan vara sant också, men när det kommer påståenden av den här typen måste källkritiken vara påkopplad.