Gnagarna och det sjunkande skeppet (?)

Egenproducerad bild som varit med tidigare i bloggen. Den kan ju illustrera hur bekymrade gnagare spanar ut över tillvaron och funderar på om det kanske är dags att dra iväg åt annat håll. 

Det är inte med någon större glädje man minns folkomröstningen om medlemskap i EU. Ett hycklande etablissemang tjatade om hur bra det skulle bli. Allt skulle bli bättre och ingenting skulle bli sämre och vi skulle minsann inte bli påtvingade några dumheter som vi inte ville ha. Och så klev Sverige ombord på den stolta EU-skutan.

Men tvivlen fanns kvar i folkdjupet, och ....

Erfarenheterna från EMU-kampanjen är tämligen klara. En folkrörelse med en korrekt och stark analys från väl pålästa ledande företrädare, understödd av en grundläggande skepsis mot den verklighetsbild lobbyisterna försöker köpa, har goda möjligheter att nå framgång trots svaga finansiella resurser.

Ja till EMU – debaclet är också viktigt att framhäva som exempel på varför en grundläggande skepsis mot Svenskt Näringslivs härar av lobbande legoknektar är högst relevant. Hade vi lyssnat på dem 2003, i stället för ideellt arbetande och väl pålästa debattörer, hade vi också brunnit i EMU-helvetet nu.

Citatet kommer från en kommentar till ett inlägg på Lena Sommestads blogg. För att upprepa slutsatserna: när det finns ett grundläggande och brett tvivel hos folket om att en sak inte är bra, bör det vara möjligt även för opinionsbildare med små resurser att nå fram och förvandla tvivlet till praktisk handling. "Ordet blev till kött" för att citera en s.k. helig skrift. Samhällseliten visade sig bestå av dumskallar, klokheten fanns hos folket, och folket slog ut eliten den här gången. Det kan göras igen. Och som det ser ut i EU nu bör det vara svårt att entusiastiskt sälja unionen.

En kolumn i Svenskan har den frejdiga uppmaningen att man inte skall svälja EU med hull och hår. Tvärtom: "spola ner skiten på muggen", skulle en EU-kritiker kanske säga. Egentligen verkar resonemanget i artikeln något förvirrande, man vet inte vad det skall leda fram till, men kanske det hela avspeglar en växande borgerlig oro för att älsklingsprojektet går över styr. Eller om det handlar om insikten att EU har gjort sitt och att det kan vara lika bra att gå vidare på annat sätt men med samma mål (plundra småfolket). Är det månne så att råttorna börjar fundera på att lämna det sjunkande skeppet? Det finns mindre smarta och mer smarta borgare, och de senare noterar hur vinden vänder sig. Men vart vända sig om EU sjunker och USA vacklar - månne ett lämmeltåg i riktning mot Kina, eller vad skall vi tänka oss? Vems stövlar skall slickas härnäst? Ett problem att grunna på för vindflöjlarna!

Det är i alla fall lustigt att läsa om EU:s kampanj för att minska fattigdomen med 25 procent inom unionen till år 2020. Varför inte med 100 procent? Varför driva en kampanj som säger att EU skall behålla 75 procent av dagens fattigdom om tio år?

Nå, det finns andra saker också, förutom byråkratiskt kampanjande med dåligt utfall och jordbruksstöd till storbönder. Ta den Europeiska centralbanken: vad har den egentligen för makt, och vem kontrollerar dess aktiviteter? Det är kanske en av de verkligt tunga frågorna för en demokrat. Men där kapitalet råder sitter demokratin trångt. Det kan öka demokratin om EU kraschar helt eller skärs ned radikalt, men det kan också bli ännu mer av icke-demokrati om EU-byråkratin åter ersätts av lokala eliter som mest är intresserade av att gynna sig själva, och som kanske bygger upp fascistartade stödtrupper för att hålla sig kvar vid makten. Detta kan vara ett skäl till att hålla ett vakande öga på bland annat sverigedemokraterna. Vad syftar deras EU-motstånd egentligen fram till?