Strindberg - det farliga geniet

Det är ingen fart på planeringen för hundraårsminnet av August Strindbergs död år 2012. Vad kan man säga om det? Kanske att Sverige generellt har varit dålig på att ta hand om "sina stora" (ett gammalt blogginlägg om det finns här). Dock inte för att i någon sorts jämlikhetsnit trycka ner dem till vanligt folks nivå, utan kanske (min vilda tolkning) för att landet styrs av mediokra människor med dålig bildning och självkänsla. De orkar inte med våra gamla genier, i den mån de överhuvudtaget vet vad genierna har sysslat med. De vill själva trycka ner för att inte deras egen småttighet skall avslöjas - mer om det nedan.

Men det satsades på Linnéåret i alla fall, och kontrasterar man långtidsplaneringen där, och 27 miljoner från staten, med nästan obefintlig framförhållning och 200.000 kronor för gamle August så blir kontrasten slående. Utgivningen av Strindbergs Samlade Verk har också varit en långdragen och seg historia - månne sista bandet hinner komma ut till jubileumsåret? Tänkte jag skulle börja läsa om, från band ett ... då kanske man hinner bli klar till 2012.

Strindberg var ju mycket mer än "dramatiker" som det står i artikeln i Svenskan. Visserligen skrev han en mängd skådespel av olika typer, men han hade dragningar åt universalgeni också. Romaner, noveller, dikter, kulturhistoria, journalistik, diskussioner om och praktiska försök i många vetenskaper, målare, fotograf ... vete fasen om han inte skrev någon liten melodi också. Det var ju inte alltid han nådde fram, särskilt inte när han gick in i naturvetenskaper där de blixtsnabba omdömena ibland kunde slå fel så det dånade om det, eller i jämförande språkvetenskap, men om man jämför det med alla lirare som inte ens försökte ... . Han var helt enkelt med alla sina mänskliga fram- och baksidor en stor kanon, för stor för Sverige egentligen.

Ofta tillhörde Strindberg avant-gardet. Han experimenterade och skrev om teater som "virtuell verklighet". Han var i en egendomlig mellansituation: både för modern och för gammalmodig på en gång, exempelvis i sina kemiska utsvävningar där det verkar som han vacklade mellan gammal alkemi och en "monistisk" världsbild på subatomär som bara kunde anas på hans tid. Det var priset för att man var född i det ännu efterblivna och fattiga Sverige på 1840-talet och sedan kom att genomleva de enorma samhällsförändringarna i Sverige och utlandet mot slutet av 1800-talet. Man kunde bli galen för mindre!

Här är sluttampen av Hellekants artikel i Svenskan:

På frågan om varför en kvinnofientlig författare ska uppmärksammas ett sekel efter sin död brukar svaren vara tre: Strindberg hade en oerhörd betydelse för sin samtid, än i dag spelas knappast någon svensk pjäsförfattare så mycket, och Strindberg är en av de svenskar som är mest kända utomlands.

Historien är tydlig nog: Efter August Strindbergs bortgång 1912, samlade begravningståget genom Sveriges huvudstad 60000 sörjande.

Det här avslöjar en hel del. "Kvinnofientlig författare" - nja, han var väl inte fientligare än att han var gift tre gånger, och fientligheten riktar sig nog mest mot kvinnor i de högre samhällsskikten. Fast ibland slog det över till dum- och elakheter. Man skulle lika gärna kunna lansera August som "judefientlig" med ledning av en del saker han skrev.

Men ta det där på slutet: det jättelika begravningståget, vilka var det som gick där? 60.000 företrädare för "den bildade borgerligheten"? - Jo, det fanns nog sådana med där också, men på den tiden var Stockholm en arbetarstad, och en väldig massa arbetare uppfattade klart att Strindberg var på deras sida. Strindberg hade via sina romaner, i kampen mot överklassens Karl XII-dyrkan och kungafjäsk, och i uppgörelsen med de falska liberalerna och övergången till socialismen, visat var han stod. Liberalerna må ha verkat jämlikhetsinriktade, men den jämlikheten gällde dåligt för de män och kvinnor som arbetade i deras fabriker. För en modern borgerlighet är det nog bekvämare att prata om "kvinnofientlighet" än vissa andra saker som så att säga kan sticka i ögonen och låta illa. I skådespelet Advent femte akten får folket komma och göra upp med sin förtryckare, den ohederlige korrupte Lagmannen. Han plundras, skall säljas på fattigauktion till lägstbjudande, men ingen vill ha honom och han blir utkastad. Undrar vad Strindberg skulle tycka om våra dagars underbara privatiseringar - en del av dem är ju inte mycket annat än moderniserade versioner av gamla tiders fattigauktioner! Nog nitade August nationalekonomins bedrägerier så det dånade om det  i sin "lilla katekes för underklassen"!

Gamle August Strindberg är död. En hel del i hans verk är tidsbundet och dött, eller i det närmaste obegripligt för en modern läsare. Men så finns det saker som sticker, ett ont öga som med ständig underklassig misstänksamhet granskar den falskt smilande överklassen ... och på en sådan kan man väl inte offra så mycket mer än några tusenlappar i jubileumspengar!