Decentralized and highly organized leadership: This revolution was not leaderless, but the leaders were not visibly identifiable. They cleverly structured their protests and activities without naming a single group or leader. Dozens were speaking on behalf of the revolution, communicating the same message. Some identified with the youth, others with the diverse opposition movements, while many were independent. The security apparatus was confused and could not identify the major leaders of the revolution.
Ovanstående är en av ett större antal punkter om omvälvningen i Egypten, hur den organiserades och hur organisatörerna försökte möta olika problem. Kan läsas här.
En sidofundering: jag har ingen koll på vad anarkister kan tänkas anse som upproren i Nordafrika. Men som anarkist borde man väl vara intresserad av hur stora mängder människor på det mest beundransvärda och berömvärda sätt organiserar sig under väldigt hastiga och besvärliga omständigheter. Inte utan ledning, som vi ser, men med en en uppenbar förmåga att själva ta hand om sina angelägenheter. När regimen tömde fängelserna och skickade ut brottslingar för att ställa till kaos bildades raskt lokala skyddsgrupper ute i bostadskvarteren. Rent och snyggt kunde man hålla på Tahrirtorget, och folk lärde sig till och med att stå i kö i stället för att knuffa sig fram. Det borde innebära att när kampen utvecklades sig så kom det också spontant fram en massa nya ledarfigurer på lokal nivå, förutom de som redan tidigare hade börjat organisera resningen. Motsvarar inte detta en anarkistisk vision av en revolution ganska bra?
Jag har sett trotskister som försöker sälja Nordafrika som sin permanenta revolution, men det är jag skeptisk till. Över huvud taget förefaller såväl vänster av gammal typ (liksom radikalreligiösa grupper) inte ha spelat så stor roll i Egypten och Tunisien, och inte på andra håll heller i de pågående upproren. Kanske vänstern kan reorganisera sig i en del länder och komma tillbaka, fast det verkar ju sent påkommet. Det blir väl som på Kuba, där Fidel och hans revolutionärer fick kämpa utan stöd från kommunistpartiet som inte var intresserad av någon revolution. Partiet hörde inte av sig förrän gerillaarmén segrade.
Beträffande religion kan man kanske jämföra med Polen under undantagstillståndets och Solidaritets storhetstid, när frihetsrörelsen visserligen hade katolsk dräkt men ändå lik förbaskat handlade om smör- och brödfrågor och ett förstenat politiskt system som måste väck. Så verkar det vara i Nordafrika och Västasien idag också - även om många uttrycker sig i religiösa termer så är det jordiska frågor det handlar om. Detta torde vara ett bekymmer även för Irans härskare som knappast kommer att tjäna så mycket på de här upproren. Snarare tvärtom. Regimen i Iran kan inte fungera som inspirationskälla för upproren, däremot kan oppositionen känna sig styrkt. Iran är ett intressant mellanfall: inte fullständig diktatur, inte fullständig demokrati. Får man bort prästernas makt som de har genom Väktarrådet skulle kanske resten av det politiska systemet kunna rulla på rätt in i en borgerlig demokrati ganska snabbt. Men bli inte förvånad om prästpartier skulle få en massa röster även i framtiden. Alla iranier är inte hippa teheranare från de finare kvarteren.
Till slut ett litet musikinslag. Här har vi DJ Gadafi med Zenga Zenga Song:
I Tunisien har den traditionella vänstern spelat en stor roll enligt den information jag fick från en tunisisk fackföreningsaktivist som jag träffade på ett möte i veckan. 1968-vänstern sitter på många poster i regionala och lokala fack liskom på borgmästarposter i småstäder.
SvaraRaderaI Egypten har vänstern spelat en liten men viktig roll (se US-amerikanska Socialist Worker om detta),exempelvis är den kände bloggaren El Hamawawy trotskist).
I andra länder har vänstern, om vi exkluderar Algeriet och Marocko där vänstern har betydelse, inte spelat nån roll.
En del anarkister har inget till övers för revolterna alls. Därför att de inte är socialistiska. Men majoriteten tycker nog ungefär som du tror.