En var annan eller var tredje dag, ungefär

Hittills har tjugotre banker stängts i USA i år. Den här helgen bara en, men utslaget över tiden blir det en konkurs var annan eller var tredje dag ungefär (fast stängningarna läggs till helgerna för att undvika panik). Utslagningen av lokala banker som tydligen är små nog för att få gå i konkurs fortsätter. Och det befaras att utrensningen kommer att fortsätta. En bank av nio hänger på gärsgårn, så att säga.

Oväntat svag BNP-siffra från USA  meddelas det. Oväntat? Nja, det verkar vara det gamla vanliga, nämligen att verklighetens landskap inte stämmer med "analytikernas" karta. Sjunkande offentliga investeringar och inte så snabbt växande privat konsumtion anges som skäl till att BNP inte växt så fort. Det är ju inga okända komponenter i ekonomin direkt, och att de dessutom utsätts för påfrestningar av olika slag är inte heller okänt. Krisen är inte över för det stora flertalet amerikaner, och det förefaller som om mäktiga politiska krafter i USA har bestämt sig för att driva en kurs som kommer att orsaka landet oerhörda skador. Den nuvarande administrationen i Washington kommer i vanlig ordning att föreslå kompromisser, och när republikanerna blånekar kommer man att ge upp och låta kraschen komma.

En skribent föreslår återgång till merkantilism för att få ordning på saker och ting. Med andra ord att göra slut på frihandelsdogmen och återgå till äldre beprövade recept för att skydda den egna ekonomin. Man kan plocka ideer från äldre ekonomiska system, det medger jag. Det är bra att kunna även ekonomisk historia. I en värld som alltmer kommer att påverkas av peak-oil och diverse andra pikar kan det bli nödvändigt att svänga tillbaka i riktning mot mer självförsörjning. Till det krävs en näringspolitik som är betydligt mer aktiv än att dels inte göra något och dels tro att krypande för spekulanter skulle ha något med företagsvänlighet att göra. Men i dataåldern kan produktion och distribution organiseras mer effektivt och demokratiskt än på 1600-talet.

För att ta USA igen: jag är inte säker på om jag har rätt, men en stor del av deras näringsliv som är kvar i landet är lokala etablissemang som inte är så stora, men som är kopplade till de där lokala bankerna som kraschar en efter en nu. Där är mycket av landets ekonomiska infrastruktur, och nu vittrar den sönder. Inte konstigt att privatkonsumtionen också vacklar. Det är dit, snarare än till smällfeta bonus-corporate-fat cats som USAmerikanska staten skulle skicka sina stödpengar.

Översatt till svenska förhållanden kanske det skulle betyda att vi skulle återuppliva gamla hederliga sparbanker och jordbrukskassor och se till att de kan stödja lokala aktiviteter som är samhällsnyttiga (vilket är något annat än kapitalistiska spekulanter).

En hel del i världsekonomin beror av vad kineserna hittar på. Enligt en sammanfattning är det stora grejor på gång i och med den tolfte femårsplanen som skall beslutas i början av mars. Det finns bubblor och sprickor i den enorma ekonomiska tillväxt som varit länge nu, och det är ledarna medvetna om. Planen är att gå över från exportdriven tillväxt till tillväxt som baseras på inhemsk konsumtion. Kommer det att påverka omvärlden? - Ja, det är mycket troligt, men kan man räkna ut hur? Kommer ett minskat kinesiskt exportöverskott  att hjälpa en sjuk västlig ekonomi? - Inte automatiskt, eftersom de västliga företag som säljer till Kina mycket väl kan ha sina fabriker och kontor där, och även omsätta sina vinster där. Det behöver alltså inte betyda ökad export från de gamla industriländerna till Kina. Däremot ökar handeln mellan Kina och andra nya framåt industriländer, bland annat med hjälp av rikhaltiga och billiga krediter. Kanske krediterna till utlandet är ett sätt att bli av med en del dollarreserver av tvivelaktigt framtida värde?

För att klara av den här omläggningen måste Kina bygga det som de gamla industristaterna nu försöker avveckla: omfattande sociala trygghetssystem. Sådana fanns i rudimentär form tidigare i Kina under Maos tid, men sedan kom "reformerna" som innebar att folk måste spara till allt för att försöka undvika att dess ekonomi krossades exempelvis vid sjukdom, arbetslöshet eller pensionering. Det privata sparandet har alltså ökat jämsides med den kinesiska exportboomen - man kan säga att de två sakerna hänger ihop. Man har låtit utlandet köpa det som man själv skulle ha kunnat köpa om man inte sparade så mycket. Nu måste regeringen få folk att spara mindre och konsumera mer av inhemsk produktion i stället. Det där med dyrt enskilt sparande i stället för offentliga billigare fonder är något som bör diskuteras även i vår del av världen.

Det är en mycket intressant utveckling: kommer kineserna att definitivt kunna återta ledningen som den ledande kraften inom ekonomi, kultur, vetenskap, teknologi ... allt medan ett alltmer konstigt och förvirrat babblande USA sjunker allt djupare i dyn (och tar oss med sig)? Det viktigaste är inte att Kina är störst - för det är man inte. Det viktiga är tendenserna, hur starka de är och åt vilket håll de drar. Och för att citera ett citat från gamle ordföranden Mao kan man säga att "östanvinden är starkare än västanvinden".