Klubb för lantliga höns

Av en slump - som så ofta i denna cyberrymd - stötte jag på något som heter Svenska Lanthönsklubben. Det är inte hönsen själva, utan folk som är intresserade, som är medlemmar vad jag förstår. Vid en närmare granskning (här är adressen som jag tycker är kul: http://www.kackel.se/index.html ) visar det sig att man är ganska vidsynt. Ankor och gäss får också vara med, under förutsättning att de kan räknas till gamla svenska lantraser. En del av dem står på eller ganska nära utdöendets gräns. Det finns både gul svensk anka och blå svensk dito - blir det en grön anka om de råkar korsa sig?

Skånsk blommehöna - det låter väl trevligt? Det fanns över 1000 stycken för några år sedan, så de är inte hotade.

Intressant nog är myskankan med i sällskapet eftersom den uppges ha funnits länge i Sverige. Det är väl en myskanka man skall tillkalla om man har problem med en massa mördarsniglar i trädgården. 

Myskanka - nemesis för läbbiga mördarsniglar?

Varför detta intresse? Vi kan tala om kulturarv. Det är ju också trevligt med några höns som knallar runt och pickar, eller om man råkar ha en damm som kan förses med några änder. Djupare sett finns frågan om biologisk mångfald och bevarande av lokalt anpassade arter som kan vara bra att ha framöver när/om globaliseringen kraschar och vi får se mer till lokala resurser igen.

Bor man mitt i Stockholm är det dåligt med höns, men det finns i alla fall ett litet gäng inte långt från mitt boställe. Fotobevis finns i den här bloggposten.