Ständigt detta al-Qaida

Protesterna är del av den sedan tidigare utlysta demonstrationsdagen "vredens dag", som myndigheterna gjort sitt bästa för att avvärja. Premiärminister Nuri al-Maliki har hävdat att agitatorerna kan tillhöra al-Qaida eller den forne diktatorn Saddam Husseins anhängare.

Så är det alltså i Irak i samband med färska demonstrationer. Att broder Muammar i Libyen också skällt motståndare för att var al-Qaidafolk är väl inget att förvånas över, liksom att det viftas med liknande argument i Jemen och Somalia och på andra håll. Ett enormt krig pågår i Afghanistan, och med avläggare in i Pakistan, för att bekämpa ... tja, vadå? Mest luft, verkar det som. Medan verkliga människor lemlästas.

Vad kan man säga: "al-Qaida - larger than life"? Eller med ett förvanskat citat från Ture Sventon: "al-Qaida, ständigt detta al-Qaida!" - Nå, om upproren i Afrika får rulla på ett tag till kanske slipper höra detta usla argument. Det verkar lite väl tunt vid det här laget och borde snart vara totalt utslitet. Enda sättet att hålla igång al-Qaida i en värld av snabb demokratisering torde vara rejäla injektioner av resurser och Usama-lookalikes för att få folk att tro att det fortfarande rör sig om en existerande realitet. Nu finns det ju inslag av mildare islamister här och där i proteströrelserna i arabvärlden, men vad jag minns utgjorde inte det kraftiga katolska inslaget i polska fackföreningen Solidaritet på sin tid ett skäl för att man inte skulle vara solidarisk med dess kamp.

Förhållandet mellan det progressiva Latinamerika och Libyen är en liten sidohistoria. Från Cuba, Venezuela och Nicaragua har meningsyttringar hörts om att man inte skulle uppskatta en USAmerikansk invasion av Libyen. Inget konstigt med det, USAmerikanerna skiter i libyerna, det är oljan de är ute efter.

Vad säger man här? "Låten barnen komma till mig" eller något i den stilen. Ett libyskt frimärke från en tid när broder Muammar var yngre och raskare än idag.

På tal om broder Muammar i Libyen så skriver (före detta?) bloggkollegan Röda Verb om förhållandet mellan denne man och vissa udda politiska kretsar i Danmark. Så långt är det inget att bråka om. Men avslutningen på det inlägget är sådant så man nästan börjar fundera på om det är provokation på gång:

En "radikal" militär, som bråkar med Förenta Staterna och ger pengar till "radikala" rörelser i oilka länder; som upptäckt en "ny väg" till socialismen, som bedriver "direktdemokrati" och finner nya vägar för "folkligt deltagande". Alltihop finaniserat med oljepengar. Vi pratar om Gaddafi, men vaför tänker vi hela tiden på Chávez?

Nej, vi tänker inte på Hugo Chávez, men jag kan väl tänka mig att någon smartskalle inom USA:s propagandaindustri eller Venezuelas höger kan försöka dra den valsen. Kommer ett rejält demokratiskt genombrott i Mellersta Östern kan vi lära oss en del av hur Venezuela behandlas i vissa kretsar. Om dessa nya arabiska demokratier visar sig vilja ha oberoende och tala för palestiniernas rättigheter kommer de nya demokratiska ledarna att skällas för "diktatorer" av världens folkpartister, skvatt galna dessutom, och anklagas för att tota ihop massförstörelsevapen i något hörn. Detta hur demokratiskt valda de än är. Krångligare än så är det inte.

Längst därinne finns ett vakande öga - vems?

Över till Egypten. I en artikel om neoliberalismen och Egypten görs den här generella reflexionen:

Everywhere neoliberalism has been tried, the results are similar: living up to the utopian ideal is impossible; formal measures of economic activity mask huge disparities in the fortunes of the rich and poor; elites become "masters of the universe," using force to defend their prerogatives, and manipulating the economy to their advantage, but never living in anything resembling the heavily marketised worlds that are imposed on the poor.

Det kan gälla ett land när dig också.

One of the things that make the Egyptian and Tunisian revolutions potentially important on a global scale is that they took place in states that were already neoliberalised. The complete failure of neoliberalsm to deliver "human well-being" to a large majority of Egyptians was one of the prime causes of the revolution, at least in the sense of helping to prime millions of people who were not connected to social media to enter the streets on the side of the pro-democracy activists  ... Egypt and Tunisia are the first nations to carry out successful revolutions against neoliberal regimes. Americans could learn from Egypt. Indeed, there are signs that they already are doing so. Wisconsin teachers protesting against their governor’s attempts to remove the right to collective bargaining have carried signs equating Mubarak with their governor. Egyptians might well say to America 'uqbalak (may you be the next)..

Det var en lång och läsvärd artikel. Här är en till som också är lång och jag drar bara ett citat:

The political architecture of the Mubarak regime was directly pulled from the neoliberal shadow government model, right down to the political rhetoric of toughness as a mask for theft.

Finns det inte en regering i ett land när dig som också gärna "ställer krav" och skall se beslutsam ut, medan klyftorna mellan rika och fattiga bara växer och sprickorna i samhällsbygget blir allt värre? - Det är därför de pågående revolutionerna är viktiga, de slår direkt mot det nyliberala projektet. Det är visserligen i sig ruttet, men det kommer inte att falla av sig själv. I det läget skall man inte bli förvånad om det dyker upp nya filmer där någon skäggig gubbe påstås hota oss, eller om det till och med exploderar en bomb någonstans för att visa vilket ruskigt terroristhot vi lever under.