 |
| Klicka för större och läsbarare format! |
Ovan är ett stycke ur kommentarsdelen till ett inlägg hos Ekonomistas. Själva inlägget handlar om hur snöröjningen fungerat (eller inte fungerat) denna vinter. Och i Stockholm har det ju varit si och så med det. Förr var fastighetsägarna ansvariga både för tak och för gatan utanför fastigheten. Nu får det vara som det är på gatan medan det väl skett en viss uppryckning vad det gäller taken. Men det var kommentaren "... många fastighetsägare i Stockholms innerstad är små bostadsrättsföreningar, med små ekonomier" som fick mig att vakna till.
Sedan jag läste bloggposten första gången tillkom ett par kommentarer som uppmärksammar ungefär samma sak, men jag vill skärpa till det ytterligare. Vi har alltså föreningar med liten ekonomi. Men inte nog med det, man kan misstänka att större delen av medlemmarna i dessa föreningar är skuldsatta upp över öronen. De må ha bostadsrätt, men makten ligger hos banken. Såväl föreningar som medlemmar har alltså tvivelaktiga ekonomiska status. Vi kan ju minnas Skriftens ord om att "bygga hus på lösan sand" - vilket ju är ett dåligt ställe att bygga på. Att stor skuldsättning, och att dessutom finansiera annan konsumtion genom att ta ytterligare lån på bostaden, är nationalekonomiskt farligt vet vi redan.
Då går vi vidare till bankerna. Man säger att folk lånar X miljoner hos banken för att köpa en bostadsrätt. När jag gick i skolan för många år sedan fick man lära sig att bankerna tar emot insättningar från allmänheten, och så lånar man ut de pengarna igen.
Det var då det. Numera gör banken egentligen bara två saker: den kollar att den som vill låna pengar kan tänkas ha ekonomi att betala en viss summa till banken, och så skapar man ett konto så att låntagaren verkar ha X miljoner. Med dessa köps bostadsrätten, och så försvinner siffrorna vidare ut i ekonomin. Det som banken gör är faktiskt att fungera som en pengatillverkare. Man plockar fram pengar ur tomma luften, till väldigt låga kostnader, och sedan kan man lugnt luta sig tillbaka och se hur låntagarna betalar in riktiga pengar. Inte undra på att bankerna drar in storkovan! Jämför med en industri som faktiskt måste tillverka något för att dra in pengar.
 |
| Detta kan symbolisera en låneslav som desperat springer i ekorrhjulet och undrar hur det skall gå ihop med allting! |
Och så tar vi en moralisk fråga. Lån bör ju betalas tillbaka, men hur är det med lån som inte är lån? Om låntagaren skulle betala för bankens verkliga kostnader, och för den lilla reserv som banken faktiskt har, skulle det inte bli några miljoner utan ett betydligt lägre summa. Dessutom vet vi att bankerna blir "för stora för att få gå i konkurs" bland annat genom aggressiv utlåning, de kan ägna sig åt grov utpressning mot samhället, medan vanligt folk är för små att rädda i händelse av kris.
Går det att ta sig förbi den här situationen? Kanske. Antag att vi demokratiskt bestämmer att bankernas utrymme att skapa pengar på egen hand skall skäras ned rejält. Den mesta penningproduktionen skall ske av staten så att inte utvecklingen skenar iväg utan kontroll och åker ner i ett dike någonstans. För att lösa detta, inklusive privatekonomiska bekymmer för en del personer, kan man plocka bort bostadslånen från bankerna och föra över dem till en offentligt ägd institution (riksomfattande, regional eller på kommunnivå). I samma veva kan man ge erbjudandet att de som vill bli av med lånen kan få dem avskrivna, under förutsättning att bostaden i stället övergår i offentlig ägo (i praktiken att det dyker upp en sur tjänsteman som representant för bostaden under årsmötet). Med andra ord bli skuldfri, få en massa pengar över samt bättre skydd som hyresgäst med förstahandskontrakt. Allt medan skakiga föreningar kan få träda i likvidation.
Den som är satt i skuld är inte fri (i alla fall när det gäller småskulder). Har man bostaden för att bo i borde det inte vara någon uppoffring att befria sin ekonomi och göra sig av med lånen. Räknar man med spekulation och stora vinster bör man nog vara medveten om att när spekulation sker i massomfattning brukar inte kraschen vara så långt borta. Och privatspekulation bör inte betraktas som viktigare än att samhällsekonomin i stort mår bra och att potentiella olycksrisker i form av skuldsättning och skakiga företag plockas bort.
Jag har en kompis som bor i en liten bostadsrättsförening. Han säger "fy fan för små bostadsrättsföreningar" och så slår han på ugnen för att få värme i den alltför dåligt isolerade lägenheten som det är alldeles för dyrt för en liten bostadsrättsförening att isolera.
SvaraRaderaDet brukar ibland, faktiskt rätt ofta förr i tiden, sägas att det fanns en massa fördelar med stordrift, som med allmännyttiga bostadsföretag.
Stordriftsfördelar respektive dyr suboptimering är saker som är viktiga i det här sammanhanget, det håller jag med om.
SvaraRaderaJag bor i en liten förening, hur bra som helst. Förvisso ett gammalt hus från slutet av 1930-talet som inte har det bästa k-värdet, kallras i golven när det är sådana här vargavintrar som det varit de två senaste åren men det går förmodligen inte att isolera, det har någon sorts status av kulturmärke och man får inte göra som man vill med fasaden. Men avgiften är låg så där en 450 kr/kvm och föreningen är i stort sett skuldfri.
SvaraRaderaDet finns förstås klagomål, häromåret var där någon som klagade på att styrelsen var sen med att få upp gran på gården till första advent, detta berodde på fixaren i styrelsen kände någon och köptes granen typ dagen efter första advent blev det mycket billigare. Den skulle ju ändå stå där till i början av januari och det fanns gott om tid att avnjuta granen fram till julhelgen. Men styrelsen var inte omöjlig utan har tagit på spenderbyxorna och nu står granen där den första advent.
Gamla föreningar utan skulder kan klara sig hyfsat (om de som bor där också har ordentlig privatekonomi som inte omedelbart sänks av arbetslöshet, sjukdom eller skilsmässa). Nya föreningar och ombildningar bör man se upp för.
SvaraRaderaSuboptimeringen ligger i att det inte finns någon bostadspolitik de senaste två decennierna. Det är primärt detta som driver upp priserna. Sen är det förstås så att det vanliga är att folk vill bo centralt, att det blir högre efterfrågan på detta kommer man inte ifrån. Men även det kunde varit bättre om det varit annan statsplanering typ som Jan W brukar förorda. De allra flesta som bor i brf har gjort det en längre tid och bor ganska billigt sen är det förstås deras val om de vill belåna bostaden för konsumtion.
SvaraRaderaVi har nu den absurda situationen att den sk medelklassen får oerhört stora offentliga subventioner för renovering, om och tillbyggnad av sina bostäder med rot-subvention, sen får de dessutom stora subventioner för driften av sitt egna hem med rut-subvention, lägg där till en politik med låga räntor och förmånliga avdrag av dessa räntor. Detta samtidigt som det närmast är obefintligt med stöd till nybyggnation trots att behovet är stort. Stöd till nybyggnation hade gett tillväxt i landets bostadsstock, investeringar som medborgarna haft nytta av i så där en 50 år framåt. Det är rena upponervända världen när enfaldig nyliberal ideologi får styra. Modellen gör att hushållen lånar och skuldsätter sig och sparkvoten är negativ, detta är den reala pendangen till de sk starka offentliga finanserna det är ju hushållens skuldsättning som ger tillväxten som genererar skatter. Men om detta pratar man inte om i det lilla landet där man gjort sin fjant till finansminister till idol. Ibland undrar jag om man inte har anledning att bli lika paranoid som palmespanaren Krantz blev, världen är galen.
Det är förstås bedrövligt att snöröjningen inte sköts, förmodligen har många inte köpt snöberedskap efter ett antal milda vintrar, det kostar förstås extra att ha detta på standby, företagen som sköter sådant måste ha beredskap och kostnader för detta oavsett om det kommer snö eller inte. Men så mycket kostar det inte att det skulle vara avgörande för fastighetsägarna små som stora, det är nog mest bara dumsnålhet. Här ser vi också en slapphet från kommunerna som inte gör ett vitten för att sätta dit de som missköter sig, men inte heller de ska ju ha ”råd” med något i den nyliberala ordningen där meningslösa offentliga överskott är det allra viktigaste. I Malmö är det, har jag för mig, så att det är kommunen som äger trottoarmarken. Ineffektiviteten är betydande när varje liten eller enskild fastighetsägare ska ha snöröjning på sin lilla bit. Även lite större fastighetsägare har enskilda fastigheter som ligger på olika ställen. Det effektivaste hade förstås varit om kommunen skött snöröjning och kört med effektiva maskiner som snöröjer ett kvarter på kort tid. Men inte heller det går i den nyliberala idiotin för det är en sådan oerhörd skillnad om något betalas via det offentliga jämfört med privat. Och nu får vi ju alltmer Fas3 folk som kan konkurrera ut maskinerna. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan lastbils och entreprenadmaskinförsäljare börjar få slå igen verksamheten utkonkurrerade av en växande skara Fas3:are som kan gräva förhand och bära med ok och transportera i skottkärror.
När det betalas privat för det kosta hur mycket som helst och är positiv ”tillväxt”. Som SCB noterade i senaste rapporten om BNP för 2010 som var en betydande del av den offentliga tillväxten hos kommunerna köp av privat vård, skola och omsorg. Om det varit tillväxt för medborgarnas behovstillfredsställelse kan man fråga sig.
Tack för citeringen, Teckentydaren. Jag vet inte mycket om hur situationen ser ut i andra städer än Stockholm, men där byggs det ingenting, se http://www.alternativstad.nu/Dokument/bostadsbrist.html
SvaraRaderaEtt ordentligt byggande skulle givetvis tillgodose brist pá bostäder i allmänhet och brist pá bostäder i centrum (om man bygger pá det viset alltsá).