torsdag 31 mars 2011

Möte Mynttorget mot kriget

Här är några bilder som jag tog i eftermiddags. Situationen är verkligen egendomlig, vem hade för tio år sedan trott att Sverige skulle vara inblandat i ett krig i Afrika? Inte som fredsbevarande styrka utan som krigförande på den ena partens sida. Och vem är den ena parten förresten: ett antal NATO-stater som drar åt olika håll samt en rebellrörelse som mest ser ut som en ragu av allt möjligt, från islamister till kappvändande skurkar från den gamla regimen, samt en del hederliga demokrater. Nåväl, nu var det möte på Mynttorget nedanför kgl. Slottet i eftermiddags, jag tog några bilder och lyssnade till tal. Vi fick veta att åtminstone fyra vänsterpartister kommer att lägga ner sina röster vad det gäller att skicka stridsflyg till Libyen - jag undrar om det räcker för att rädda partiets heder.


Bomber ger ingen fred - däremot stora hål i marken. Kan det vara så illa att NATO-bomber dödar folk också ...?

Notera det lilla hakkorset. Vem minns idag att en av NATO:s grundarstater var en tvättäkta fascistregim (Portugal)?

Och här kommer visst Mister NATO himself - ruskig typ!

Den här Libyenhistorien har inneburit nära nog en härdsmälta för stora delar av vänstern. Men KP som ger ut Proletären har inte vikit undan för bombvänstern. Samma gäller för maoisterna och delar av den trotskistiska tendensen. Vad anarkister, frihetliga och liknande tycker vet jag inte, det får de hålla reda på själva!



Stefan Lindgren, veteran i den anti-imperialistiska rörelsen i Sverige, talar


Det här plakatet är suddigt sett på håll, men klicka istället upp bilden nedan till större format så får du det i tydligare skick.


Just det, ett flygblad från "Arbetsgruppen för alliansfrihet och neutralitet". Tänk om någon säg 1970 hade sagt att "vi behöver ha en arbetsgrupp som kämpar för alliansfrihet och neutralitet", den personen hade väl ansetts som riktigt tosig! Vi var ju alliansfria och neutrala!

Till slut: min gamle bekant Lars-Gunnar håller slutanförande framför en banderoll med flertydigt budskap

Ja, det här var några amatörbilder. Foto-Lasse har tagit mer proffsiga bilder.

... och det här är ju som fa-an, nu är vi med i två krig med synnerligen oklara förutsättningar, och hur många fler skall det bli? Idioti, ren idioti!

8 kommentarer:

  1. Jag har alltid tyckt krig är lite märkligt. Som företager så måste jag komma med en businessplan, en noggrann budget. Jag måste ha planerat ut vilka saker jag skall göra för att nå ett visst mål, hur man skall utvärdera detta mål. Men vill jag starta krig verkar man inte behöva göra någon "due diligence", krig kan man starta med oklara mål och syften, utan någon vettig budget, utan några utvärderingsmilstolpar. Ta planen för vilket krig som helst till en riskkapitalist och han/hon kommer säga, varför skall jag investera i det här? Du har ingen plan, inget klart syfte, inga kriterier för utvärdera effekten av dina aktiviteter.

    Samma gäller om man söker forskningsanslag, då skall man visa nyttan med vad man gör, man skall ha en plan, en budget, milstolpar, kriterier för utvärdering osv. Anslag delas inte ut för att nån skall göra slumpmäsiga saker varefter det hela utvecklar sig.

    Vem investerar i krig? Man får inte ens "starta-eget bidrag" på så lösa boliner och då får ändå de allra flesta som söker bidraget.

    Jobbar i läkemedelsbranchen och vill man göra en liten insignifikant förändring av en tillverkningsprocess, så skall du presentera en plan, uppfylla allehanda krav osv. Genomföra ett antal tester i mindre skala som utvärderas noggrannt. Denna praktik är bra, man kan inte ha vilda västern. Men om man är villig att fördröja och fördyra ett läkemedel som kan rädda liv för att man vill vara säker på de långsiktiga konsekvenserna, varför är det inte liknande krav på krig? Finns det ens en konsekvensanalys här?

    Varför krävs det mindre av den som anhåller om att döda människor än av den som vill tjäna lite pengar eller forska? För mig är döda allvarligare än det andra och borde vara omgivet av mer stringenta krav på effektivitet och förmåga att nå förutsatta mål. Folk dör varje dag av cancer men för att hjälpa dem har vi is i magen, vi utvärderar och testar noga, vi bevisar effektivitet osv. Varför kan vi inte ha is i magen när behandlingsmetoden betyder att vi dödar människor?

    SvaraRadera
  2. Svaret är givetvis:
    Om vi ställer samma krav på krig vad gäller rationalitet, effektivitet, målsättningar och eftertanke, som vi gör för andra verksamheter, så skulle man inte kunna föra krig.

    SvaraRadera
  3. Nyckelordet här kanske är "rationalitet". Vad det betyder är knepigt eftersom det skiljer sig åt mellan individer och grupper. Det som X tycker är helsmart kanske Y tycker är heldumt.

    Det är klart att kan man motivera sitt krig med att "vi marscherar in, slår ner motståndet på nolltid, tar över deras naturtillgångar och finanseriar hela kriget genom plundring" så kan det ju verka rationellt. Ungefär så tänkte sig Buschgänget att det skulle gå i Irak. Rationellt på papperet - men fel i verkligheten.

    Men över huvud taget är väl diskussioner om risker och rationalitet ofta inte så rationella? Om faran för att bli påkörd av en bil skulle klassas lika högt som faran att bli drabbat av en terroristattack skulle väl all biltrafik omedelbart ställas in?

    SvaraRadera
  4. Givetvis skulle biltrafik vara uteslutet i den jämförelsen. Men investeringar i trafiksäkerhet följer ändå en plan där man studerar effekten av åtgärden osv. Du tror väl inte för ett ögonblick, att det sitter någon och utvärderar hur pass effektivt trackasserier i säkerhetskontrollerna ökar säkerheten?

    Idag måste jag handla deo och raklödder som jag hivade vid en flygplats för några dagar sedan eftersom plastpåse-automaten var trasig. Nej, den kontroll de hade tidigare var fullt adekvat, 911 kan inte upprepas ens om de får in bättre vapen på flygplanet, jag antar att det är därför man inte bekrymrar sig om de stora sågtandade köttknivarna i restaurangen efter säkerhetskontrollen vid amerikanska flygplatser. Folk måste ju få äta biff.

    Det är en av mina absolut mest genomgående irritationsmoment i samhället. En idiot säger att vi skall göra si och uppnå så, det är helt i sin ordning, men det måste alltid finnas återkoppling, kontroll att det blir som man sagt, det måste finnas parametrar som skall uppfyllas längs resans gång.

    Busch folk hade fel, men om de hade gjorts due diligence på det hade man nog kunnat avfärda planen redan på papper. Hade det funnits en plan hade man också haft parametrar för när projektet misslyckats och när det skall överges. För man gör inte så i någon annan verksamhet än just krig, att man fortsätter kasta bra pengar efter dåliga pengar pga att grundinvestering var så stor att man inte kan överge projektet. Man försöker rädda det med att putta in mer pengar. Anledningen att affärsmän inte gör så, är att när man pumpat in ännu mer pengar blir det ännu svårare att överge projektet.

    Det lustiga i allt detta är att de som håller kapitalismen varmast om hjärtat också är de som är mest villiga att investera i krig på de mest lösa boliner. En investering som går rakt emot de principer som kapitalisten följer och som kapitalismen kräver av kapitalisten.

    SvaraRadera
  5. Verkar som man får skilja mellan riktiga kapitalister och de gynnare som påstår sig vara för kapitalism. De som verkligen håller i resurserna och resultaten tänker nog annorlunda än teoretikerna. De riktiga kapitalisterna betraktar nog politikerna som nyttiga idioter som inte klarar av att göra rejäla rimlighetskontroller av vad företagen håller på med - för riktiga kapitalister blir inte liberalpolitiker, där hamnar andrasorteringen.

    Flygkontroller har jag lyckligtvis inget ont av eftersom jag aldrig flyger och inte tänker göra det. Vi har samma sak där: idag har jättestora ofta privata "säkerhets"bolag grävt ner sig så hårt på flygplatserna, och har dessutom köpta koppel av politiker, så de är omöjliga att bli av med hur orimliga de än är.

    SvaraRadera
  6. Nej, så är det. Den liberala "kapitalisten" är ofta en konsult en småföretagare av olika slag.

    Det storföretagen gör, när de planerar sina strategier är närmast femårsplaner, för en del investeringar och strategier är deras planekonomi än mer långtgående.

    Tänk läkemedelsindustrin, från att man identifierat läkemedelskandidat fram till att produkten tappar patentskydd är drygt 20 år. Den tiden planerar man, man budgeterar de olika stegen, lägger upp forsknings- och marknadsstrategier. Dessa företag håller på med vad som endast kan beskrivas som en sorts defacto-planekonomi. Den där "make it up as you go along" stilen av kapitalism sysslar småföretaget, hantverkarna osv med, de som Adam Smith baserade sina tankar på.

    Marknaden är det som många liberaler anser vara det ultimata testet för om något är bra. På den punkten vinner planekonomin lätt och har därmed demonstrerats som det bästa, enligt liberalerna själva. QED

    Demokratisera storbolagen och vi är halvvägs...

    SvaraRadera
  7. Jo, jag känner igen det där från min tid i industrin. Där försökte vi lägga prognoser på tre års tid åtminstone - fast det gick väl inte så bra alla gånger ... Men det är ju klart som korvspad att det planeras, vem tusan tror att ett storföretag skulle överleva en vecka om man inte kunde tänka några år framåt? Det är snarare så att ju rörigare omvärlden är, desto större krav ställs det på egen planering för att undvika kriser.

    SvaraRadera
  8. Visst går det fel ibland, men då skall man ha klart för sig att dessa alltid är svårt parasitangripna, ändå tuffar de på.

    SvaraRadera