Ur antikens skrymslen - TV-termos, LP med plastficka

Jo, det här är en så kallad TV-termos, väl? (Skriv och protestera annars!) En relik från tidigt sextiotal skulle jag tro, på den tiden man antog att folk "bänkade sig framför TV:n", naturligtvis försedda med en rejäl termos fika. För det här är en termos, av hög kvalitet dessutom. Det finns dock ingen uppgift om tillverkare. Jag använder den nästan varje dag efter att ha återupptäckt den i ett skåp för några år sedan. Man skulle kunna tro att gummit i korken skulle ha upplöst efter alla år, men låter man proppen ligga i ett glas vatten när den inte används så håller det sig mjukt och fint. (Nu ställde jag den på en kokplatta på spisen för det här fotot, men för eventuella termos-ovana så rekommenderar jag inte detta förfarande annat än när värmen av avstängd - bästa att lägga in en varning ifall någon galning ...)

Fanns det verkligen folk som satt på bänkar framför TV:n? - Vi glömmer den frågan och går över till nästa. Att få ett vettigt foto av ett ting som i stort sett är genomskinligt är inte så lätt, men här är vad jag fann vid lite städning för en stund sedan:

En plastficka, och det framgår varifrån den kommer. Jag har tidigare ibland på bloggen med viss sentimentalitet nämnt Nordiska Musikförlaget som låg på Drottninggatan vid den stora trappan ned till Sergels torg. En stor skivaffär med stor sortering där man kunde göra oväntade fynd och nya spännande upptäckter bland alla hyllor. Inte fasen kommer jag ihåg exakt vilka LP-skivor jag köpte där - det har ju gått några år - men här är några tänkbara kandidater som kan ha burits hem i ett sådant här plastfodral:

Romans Drottningholmsmusiken, folksånger från Provence, Per Gudmundson som bokstavligen blåste nytt liv i den svenska säckpipstraditionen. (Jodå, säckpipa har spelats över hela Europa, det är bara synd att den skräniga skotska varianten fått företräda detta instrument i stället för mer försynta varianter.) Den där med folksånger kan jag ha köpt där i samband med en stor utförsäljning de hade, då kom jag över en del mer "udda" plattor i stil med grönländsk rock- och folkmusik och upptäckte Henry Purcell. Men detta är historia, som man säger, nu finns det modernare media än LP-plattor av vinyl. Frågan är om upptäckarglädjen blir större för att media förändras - jag kan inte svara på den frågan.