Vad gör vi "om jobben tar slut"?

Att datorrevolutionen stökar om i många arbeten är klart. Hela yrkesgrenar har krympt och/eller stuvats om när mänskliga kunskaper har flyttats in i datorernas minnen och program. Och det är inte slut med det ännu, inte på långa vägar. Vi är nog bara i början, snarare.

Lennart Frantzell tar upp det på sin blogg idag, liksom Paul Krugman - man kan formulera frågan som "vad händer med de jobb som anses vara medelklass- och kunskapsbaserade när datorn blir bättre?" Lönar det sig att utbilda sig längre när till och med högstatusjobb kan förvandlas till program i en dator?

Medan till och med jobb som juridik numera kan datoriseras finns det en annan sida av saken. Den återspeglas av att den tillväxt i arbeten som ändå skett i USA på senaste tiden avser enkla jobb som inte kräver någon större utbildning. Robert Reich skriver om det: nya låglönejobb ersätter försvunna höglönejobb. Samtidigt kan man notera att sänkningarna ibland gäller samma jobb inom samma bransch. Genom de arbetandes svaghet kan alltså köparna av arbetskraft betala mindre än tidigare för i princip samma kunskaper. Men en sådan sak gör att även om utlokaliserade industrier flyttar åter till hemlandet kommer det inte innebära att de gamla välbetalda jobben kommer åter. - En annan kritiker skriver:

The economy lost more than eight million jobs during the Great Recession. Last year, it recovered just over one million of those lost jobs. But, a new report from the National Employment Law Project demonstrates that the new jobs were heavily concentrated in low-wage industries such as retail, restaurants, and temp agencies.

Här har vi alltså två parallella trender: mänskligt arbete ersätts av datorer även inom tidigare skyddade kunskapsintensiva branscher, bra betalda arbeten ersätts av sämre betalda dels genom att villkoren försämras på befintliga arbetsplatser, dels genom att tidigare lågbetalda sektorer expanderar kraftigt. När det här inte bara drabbar arbetarklassen, utan den så kallade medelklassen också, börjar det bli politiskt hett (eftersom de små medelskikten har större tillgång till media och offentlig debatt än de stora arbetargrupperna). Kanske kan dessa smågrupper sätta fart på samhälleliga explosioner också, när de upptäcker att "guldet blev till sand". Framtidsdrömmen kraschar, och kanske de då (som ludditerna, som Krugman nämner) försöker krascha samtiden i ren besvikelse? (Har haft det där med medelklass och uppror uppe på bloggen tidigare, bland annat här. Man bör vara vaksam på vad folk med svikna karriärdrömmar kan hitta på.)

Bilden kanske inte har så stor anknytning till den här bloggposten, men kan vi inte säga att den illustrerar att behovet av kunnig och hängiven personal inom vård och omsorg även framledes kommer att vara stort? Annars föreställer den några australiensiska fladdermöss som räddades vid de stora översvämningarna därstädes.

Vänsterns tragedi är bland annat att den inte kan ta tag i den här rörelsen i dess stora drag. Kommer efterfrågan på hjärnor att minska i framtiden? frågar Krugman. Det kanske snarare är så att efterfrågan av mänsklighet kommer att öka. Produktiviteten stiger med rasande fart, varor och tjänster kan tas fram till lägre arbetsinsats än tidigare, men vad det gäller en hel del tjänster går de inte att rationalisera. Och än mer: de bör inte rationaliseras för det kommer att leda till lidande. Det rör såväl vård och omsorg, och exempelvis veterinäruppsyn över djurhållning. Inom många områden borde mer mänsklig arbetskraft sättas in.

Men räcker det med detta - är inte vänstern (som V i Sverige) väldigt intresserad av att hjälpa de som har det svårt?  - Jodå, men det räcker inte. En vänster som inte kan hugga tag i möjligheterna som datorrevolutionen och den tekniska och vetenskapliga revolutionen ger är inte värd namnet "vänster". Vill man kämpa för framtiden måste man ta tillvara dess positiva löften och med den utgångspunkten angripa svårigheter och missförhållanden, inte fastna i ett evigt klagande märkt med en evig förlorarstämpel. Vänstern måste kunna förklara varför det finns saker i den här utvecklingen som är bra för folkflertalet (vilket omfattar betydligt fler människor än arbetslösa och sjuka), och vad det är för saker i samhället som gör att vi för närvarande har svårt att utnyttja de positiva tendenserna helt ut. Kräver kapitalet och dess regering att folk skall arbeta mer så bör vänstern kunna påvisa att arbetstiden bör kortas ner - och visa med hårddata att detta är möjligt och nödvändigt.

Jobben kommer inte att "ta slut". Frågan i rubriken är meningsfull bara om de eliter som nu härskar tillåts att fixa fram arbetslöshet därför att de själva tjänar på det. Bara att fylla igen hålen i samhällets infrastruktur (som skolor, kommunikationer och boende) som socialmoderaternas nyliberalism har skapat under de senaste årtiondena skulle nog kräva en total användning av Sveriges resurser och göra slut på arbetslösheten. Och på den vägen skulle vi kunna fortsätta.

Däremot kommer sätten som människor arbetar, och vad som räknas som arbete, framöver fortsätta att ändras. I det gamla jordbrukssamhället var arbetet integrerat i alla andra sysselsättningar. Därifrån gick en del av världen över till industrialismens stränga åtskillnad av arbete/icke arbete - arbete utfördes på en arbetsplats, och sedan gick man hem till fritiden. I datorrevolutionens spår suddas den skiljelinjen åter ut, men det bör vara en första klassens politisk fråga hur den suddas ut - på vems villkor? - Är de bortrationaliserade medelklassarna redo att gå från nödvändighetens till frihetens rike, eller tänker de sitta i ett hörn och sura?