Frågan om Libyen har som bekant orsakat snudd på härdsmälta inom vänstern runtom i världen. Grupper som borde stå varandra nära har hamnat på motsatta ståndpunkter. Klyftorna går även rätt igenom partierna. Det nya skällsordet "bombvänster" har uppstått samtidigt som det gamla positiva "solidaritet" solkas ned ytterligare. Sålunda var det en hel del vänsterpartister närvarande på antikrigs-mötet som jag skrev om här, det som skedde dagen innan flertalet V-partister i Riksdagen röstade för att svenska krigsflygplan skall skickas till ... Sardinien hörde jag. Vad de nu skall göra där. Möta våren vid Medelhavet? Äta sardiner? Bränna en jäkla massa stålar och bidra till förorenande utsläpp från sina flygande jordfräsar?
För en färsk engelsk analys över vad som händer i Libyen, och vilka handlingsalternativen är, kan det här inlägget rekommenderas. Noteras bör att skribenten Richard Seymour är trotskist. I Sverige har det ena trotskistpartiet hamnat på bombsidan medan det andra är emot. Seymour tillhör motsidan, och lägger fram ett antal argument som förefaller rimliga.
Vad kan man mer tillägga? - Kanske att det verkligen inte bara är ledarna för Cuba och Venezuela som anmält avvikande ståndpunkt om NATO:s krig mot Libyen. Det är en generell ståndpunkt i Latinamerika, men det verkar bombvänstern ha svårt att ta till sig. Det är väl med Libyenkriget som med valet av Juholt till S-ledare: först tappar en massa folk koncepterna och springer iväg och ropar "det här är ju fantastiskt" - och efter några dagar börjar eftertankens kranka blekhet infinna sig ... "är det här så kul egentligen ...?"
(Tillägg söndag morgon: nu säger man att det är Sicilien planen skall åka till. Inte lätt att hålla reda på alla öar i Medelhavet!)
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
Jo, man kan undra hur JAS, men sin rätt begränsade aktionsradie ska kunna ägna sig åt spaningsuppdrag i ett så stort land när planet är baserat så långt från området det ska verka över.
SvaraRaderaJust planets rätt korta räckvidd har ju varit en black om foten när man försökt sälja det utomlands.
Nja, det kanske finns en tanke bakom. Om planen inte når fram till slagfältet behöver de inte riskera att råka ut för något otrevligt, exempelvis att någon otäcking skjuter på dem. De kan köra några varv runt Sardinien, och ramlar de inte ner i havet kan de flyga hem igen så småningom.
SvaraRaderaTack för tipset om Lenin's Tombstone, Björn. Jag har varit inne där slumpmässigt nån gång tidigare men inte uppfattat så klart att den skrivs med både intelligens och humor.
SvaraRaderaJa, det är väl god engelsk klass kan man säga, ... god engelsk klasskamp kanske.
SvaraRaderaSjälv tar jag fasta på: Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk.
SvaraRaderaAtt vänstern hemfallit till nån sorts "top-down" syn på solidaritet är bara beklagligt.
Eller om vi ändrar formuleringen litegrann: de förtryckta arabernas skenbara befrielse är NATO:s verk!
SvaraRadera