Den som för sitt liv är fullständigt beroende av människorna omkring sig börjar knappast predika fullständig individuell frihet. Detta gäller vare sig man är fattig eller rik. Ta ett medeltida europeiskt feodalt samhälle, där alla hade sin plats och kunde räkna på åtminstone lite hjälp och skydd i den grupp de tillhörde. Utanför systemet av grupper fanns ingen värld av fullständig personlig frihet att fly till, man kunde möjligen flytta från en grupp till en annan. Utanför alla grupper levde man inte länge. Detta gällde i hela samhällspyramiden, även för de välbeställda. Själva tanken på en individ helt löskopplad från sitt sociala sammanhang måste verka befängd i en sådan miljö. Att ställas utanför samhället - förklaras 'fredlös' - var i praktiken ett dödsstraff.
Men tiden gick, en del personer blev rikare via handel och kunde starta fabriker och anställa arbetare som i princip inte ägde så mycket mer än vad de hade på sig. Fabrikörerna ville loss ur det äldre samhällets skrankor, med dess rättigheter och förpliktelser mot medmänniskorna. För nu hade de ju egna förmögenheter så att de kunde klara sig själva, tyckte de. Och det var här som vi fick liberaler av en typ som är igenkännbara ännu idag, de som i princip deklarerar "var och en för sig".
Industrikapitalismen i Englands fabriksstäder skapade 'manchesterliberalerna' som predikade en 'nattväktarstat'. En stat som i stort sett bara ägnade sig åt att skydda de rikas intressen mot utblottade människomassor som inte längre skulle vara berättigade till någon hjälp annat än frivillig sådan från de rika. Egendomen och dess fria nyttjande av varje individ - det var det som sattes högst. Samhället skulle inte längre ha några förpliktelser mot sina invånare, utom möjligen att 'disciplinera' de som var fattiga.
 |
| Har ingen aning om vad det här föreställer. Två knegare som frambär morgonhyllningen till chefen? |
Notera alltså att liberalismen inte kom från de utblottade, utan från den grupp i samhället som från fabrik till fabrik försökte se till att arbetarna skulle göra sina tolvtimmarsdagar till lägsta möjliga betalning. Redan på 1840-talet var arbetarna igång med att försöka ändra villkoren, och naturligtvis körde de inga individuella lösningar. Arbetstid, arbetarskydd, gränser för barn- och kvinnoarbete krävde lagstiftning. Det krävdes enhet i fackföreningar för att få upp lönerna. Utblottade människor har ett mäktigt verktyg för att genomdriva förbättringar, och det är inte liberala solodanser utan trampet från proletariatets stålhårda bataljoner (för att citera den sovjetiske diktaren Majakovsky). De fattiga som individuellt försöker förbättra sina villkor kommer i stället att trampa ner varandra och i den förtvivlade konkurrensen sjunka allt djupare i elände. Detta medan de fina liberalerna står en trappa upp i samhällsbygget och förnöjt kan se underklassen slå sig själv sönder och samman. (En numera utdöd politisk grupp - socialliberalerna - förstod faktiskt det här och förespråkade reformer för att göra det lättare för vanligt folk.)
Kan man driva resonemanget vidare? Kan det vara så att liberalism skapar fattigdom genom att den i praktiken driver en allt hårdare koncentration av rikedomar till en liten redan välbeställd grupp på de mångas bekostnad? Varför inte fundera vidare på saken? Hur har det gått med de länder där "var och en för sig själv" verkligen slagit igenom - England och USA, några till i den anglosaxiska världen, och efterhärmarna i Sverige? Och jämför sedan med andra länder med stark utveckling men där andra principer tillämpats. Kan det ge något svar på frågorna som jag ställt här?
Var inte många av de fascistiska staterna också organiserade enligt en liberal modell (bortsett från det där med demokrati), de var väl i princip nattväktarstater som hårdhänt slog ned brottslighet som riktades emot de rikas intressen, lika hårdhänt hanterandes av varje form av kollektivistiskt angrepp på de härskandes intressen? Skillnaden mellan dessa stater och de moderna liberalerna är väl tanken om att man skall kunna välja vem som håller i batongen.
SvaraRaderaFramgång kan hos en hel del människor förändra deras perspektiv, man minns det man åstadkom för egen maskin, men glömmer de omständigheter som försatt en i den situation man är. Deras perspektiv blir således snett av att den egna prestationen får i minnet ett större utrymme än omständigheterna som var nödvändiga för framgången.(Perspektivet förändras inte hos en del, det förändras för alla beroende på vilken situation man är i för stunden, tricket är att försöka minnas sitt perspektiv över tid.)
Jag var en fattig arbetarson till en deltidsarbetande änka som bodde i Göteborgs mest problematiska förorter. Jag introducerades till kriminalitet när jag var 8-9 år, hade stödundervisning i stort sett samtliga ämnen. Ändå har jag tagit akademisk examen med mycket goda betyg, doktorerat inom ett naturvetenskapligt ämne, forskat utomlands och grundat ett företag som i dagsläget har ett par anställda. Visst har mitt perspektiv förändrats, men jag minns tydligt flera omständigheter längs min väg ut ur hopplösheten. Jag anser att det är mitt goda minne som hållit mig ifrån liberalismen och vanföreställningen att jag har varit min egen lyckas smed.
Jag umgås således numera med andra människor med mycket annorlunda bakgrund än jag. Högre akademiker vars föräldrar var högre akademiker. Där kan man prata om skeva perspektiv, de är intelligenta människor och har ofta empati så en del av deras analyser om möjligheter man har i livet är i sak korrekta, men ändå helt åt helvete fel. De ser på saken ur ett fågelperspektiv och tänker inte på att möjligheter inte är synliga ur grodperspektivet, kan man inte se det så finns det inte. Det bevisas ofta av dessa människor när man råkar nämna något om "verkligheten", de blir ofta helt förbluffade och har väldigt svårt att tro saker man berättar. Sådan misär som man kan vittna om finns inte i Sverige. För dem har Sverige ju blivit bättre på alla sätt kontinuerligt i flera hundra år, vilket är statistisk sanning, men sanningsenlig statistik som visar att välståndet kontinuerligt ökar kan dölja en oerhört grym och ovärdig sanning. Men det är människor som färdats rakt igenom livet, de har inte upplevt ett annat perspektiv, tanken att det finns ett annat som är lika giltigt föresvävar aldrig den som inte upplevt ett annat perspektiv.
Svinen finns där också, deras perspektiv skall jag inte gå in på, de utgör trots allt inte majoriteten. De flesta liberaler är hyggliga människor som vill väl och inte vill att någon far illa, men deras högst begränsade perspektiv och begränsade upplevelse av samhället gör att det blir fel. Man får inte en adekvat bild av samhället genom bilrutan eller som turist i tillvaron.
En annan orsak till att mitt perspektiv inte ändrades var när jag stod där med diplomet i hand, arbetslös utan några kontakter utanför den akademiska värld jag just spenderat 11 år vid, det var dagen jag insåg att arbetarklass är man för livet, jag och mina arbetklasskamrater som också pluggat var de som hade svårt att få jobb efter man pluggat förbi en klassgräns för mycket. Då insåg man att en rekommendation från min mamma eller nån i min släkt inte skulle vara användbara för att få jobb. Men det var bara att beska med, livet hade varit uppförsbacke dit hän, ingen anledning att tro att något skulle förändras av några sketna diplom.
Slut del 1.
Del 2.
SvaraRaderaSkriver nån liberal något om avundsjuka som kommentar till detta så stryper jag vederbörande, jag är inte avundsjuk, jag är privilegierad som har fått uppleva HELA samhället, jag tycker synd om de som inte fått den chansen.
Jag får väl ta poängen då, ja i viss mån har du rätt, liberalism orsakas av rikedom. Men jag hävdar att en bidragande orsak är ekonomisk segregation, medelklassen, övre medelklassen och överklassen består inte till majoriteten av illasinnade typer, men de får skeva perspektiv där de lever i sin bubbla utan att uppleva ett annat perspektiv.
Ojsan, vad jag orerar, eller tangerar?
Tack för omfattande kommentarer. Några egna här: jodå, Kerstin på Motvallsbloggen brukar peka på linjerna från liberalism till olika varianter av fascism. Det där med skoningslös konkurrens och kamp till det yttersta är omtyckt på båda sidorna. Liberalismens ekonomiska kamp sträcks ut till raskamp, etc.
SvaraRaderaNär du skriver "segregation" tycker jag det är en variant på vad jag skriver. Termen fungerar bra i det här sammanhanget. När en del redan privilegierade grupper känner sig ännu mer privilegierade försöker de lossgöra sig från den stora trista massan. Sedan kan man sitta i sina fina villor eller borätter i rikemansområdena och ägna sig åt att vara frisinnat gay-radikala eller annat som inte är så kontroversiellt numera, men där arbetarklassen kan tänkas släpa efter vad det gäller frisinnet. Och därmed kan de röja vägen för arbetarfascism av den modell som SD och ännu värre partier i Europa står för.
Med fler akademiker i Fas 3 kanske det ändå kan ske ett uppvaknande på den sidan också?
Björn: Din uppfattning står nära den som Charles Tilly lägger fram i Capital, Coercion and European States. Han konstaterar helt enkelt att rika länder kan köpa folks medverkan medan fattiga måste använda våld och tvång.
SvaraRaderaOch Charles Tilly är ingen vem som helst, han är en av de mest citerade sociologerna över huvud taget.
Om Tilly håller med mig måste han ju ha rätt!
SvaraRaderaTilly har gjort fler kluriga iakttagelser. Till exempel den här: Det finns ingen analytisk skillnad mellan en stat och en maffia. I båda fallen handlar det om en organiserad grupp som säljer beskydd och anser att den har våldsmonopol inom ett område. Se http://www.jesusradicals.com/wp-content/uploads/warmaking.pdf
SvaraRaderaHan är också ytterligt kritisk till begreppet terrorism som han anser helt saknar analytiskt innehåll, http://www.bostonreview.net/BR27.3/tilly.html
Det är synd att bara en bok av honom finns översatt till svenska: Beständig ojämlikhet, utgiven av Arkiv. Den förklarar hur diskriminering uppstår som en form av gynnade gruppers hävdande av privilegier.
Vad det gäller den feodala "statens" (om en sådan struktur kan kallas stat) ursprung så handlade det ju om tjänster och gentjänster: en riddare eller annan väpnad potentat fick kontroll över ett område, lagstiftnings- och beskattningsrätt, i utbyte mot att invånarna där beskyddades mot andra väpnade gäng av hans väpnade gäng. Den moderna staten trängde undan en del av de där lokala maktgrupperna, men när staten nu krymps till ett minimum tar lokalgrupper över igen. Exempelvis kriminella gäng som också utför en del sociala tjänster som staten inte längre tar hand om. Eller religiösa grupper som i stället träder in. Retirerar staten fylls tomrummet av andra, feodalartade strukturer.
SvaraRaderaSjälv tror jag svaret är väldigt enkelt, nämligen att liberalism skapas av ökande ekonomiska klyftor i samhället och att vissa på grund av det får dåligt samvete och därmed blir liberaler.
SvaraRaderaSocialliberaler (numera i stort sett utdöda) hade dåligt samvete, men hur är det med nyliberalerna à la Reinfeldt & Co., - har de verkligen något samvete?
SvaraRaderaLasse: Det handlar inte om samvete utan om folkligt motstånd. De tidiga centraliserade staterna möttes från vanligt folk av s.k. skatteuppror (Dacke & co). Från ca 1650 hade dessa blivit så framgångsrika, främst i England och Holland, att makthavarna tvingades börja muta folk för att få arbetsro, istället för att lita till enbart våld.
SvaraRaderaSyftet i deras ansträngningar var givetvis profit. Under de första 100-200 åren var folks vanligaste motståndsform mot profitsystemet s.k. bröduppror. Under perioder av prishöjningar konfiskerade man mat och sålde till det traditionella priset. Dessa aktionsformer var oftast lokala, så överheten kunde hantera dem, men två gånger växte de till nationella - i Frankrike 1789 och i Ryssland 1917. Detta skapade en sådan chock att dina socialliberaler uppstod, som ett försök att blidka folk ännu mer.
Nästa folkliga motståndsform bidrog förstås: de permanenta organisationerna, främst i form av arbetarrörelser som utnyttjade strejk som vapen, och antikoloniala rörelser som utnyttjade bojkotter och i förekommande fall väpnade uppror. Höjdperioden för dessa rörelser var ca 1850-1975. Sen dess har motståndet varit svagt, vilket har lett till att socialliberal politik har ansetts onödig.
Mer om detta finns på http://www.folkrorelser.org/