Ådalen 31

Här är några citat från en samtida betraktare av "händelserna i Ådalen" 1931. De kommer från två artiklar av Erik Blomberg i tidningen Socialdemokraten och är återutgivna i boken Hur är kriget möjligt? (red. Margareta Zetterström) på förlaget Kulturfront 1979. Den första skrevs kort tid efter skjutningarna, den andra när en politisk kommission samt domstolarna hade tagit itu med "händelserna".

(Från artikeln "Var det samhället som sköt":)

Det var inte arbetarna, utan militären sombröt ordningen. Att demonstrera för sociala krav innebär ingen rättskränkande handling, men att utan dom och rannsakning arkebusera oskyldiga medborgare är ett grovt rättsbrott, en förbrytelse mot den elementäraste av alla samhällsrättigheter, rätten att leva. Att brottet var kollektivt gör det inte mindre fruktansvärt.

Det största ansvaret drabbar inte heller de mer eller mindre anonyma redskapen utan respektive ordergivare på högre ort. Ansvaret drabbar ännu mindre samhället i sin helhet, men väl den samhällsordning, den sarnhällsform, som möjliggjorde dådet. Här stå inte två rättsuppfattningar emot varandra, ty ett brott kan aldrig rättfärdigas, utan att själva grunden för rättsuppfattningen och samhällslivet ryckes undan: den sociala rättskänslan. Blir den hederlige arbetaren fågelfri, kan han som fredlig demonstrant saklöst skjutas ned från bakhåll, då har han ställts definitivt utanför samhället, men därmed har också samhället förlorat det sista skimret av rättskaraktär. I det kapitalistiska Amerika tycks man redan länge ha praktiserat dylika metoder mot sina arbetare, medan man på allt sätt omhuldat storförbrytare som Al Capone och Jack Diamond. Vi ha nu följt Amerikas exempel i fråga om arbetarmorden, och Al Caponejournalistiken har gett oss en försmak om var tidens ideal är att söka i ett kapitalistiskt samhälle. Är det en dylik rättsordning som man till varje pris vill försvara med offer av oskyldiga människoliv? Det förefaller så, eftersom man identifierat rättsordningen inte bara med kapten Mesterton, utan
också med hr Versteegh och de ökända poliskunderna i hans strejkbrytarlag. Men då ha alla hederliga medborgare rätt att betacka sig för en sådan rättsordning.

Ty en samhällsordning som skyddar rovriddare och banditer, men låter mörda oförvitliga arbetare, det är inte längre någon ordning, utan lagskyddad anarki.

SocDem 20.5 1931

(Från artikeln "Rättsordningens uppgift":)

Var det över huvud taget förenligt med rättsordningens uppgift, så som den här formulerats, att utkommendera militär i en arbetstvist, som skydd åt den ena partens intressen? Uppenbarligen inte, då därmed inträdde just vad rättsordningen skulle avvärja nämligen "en usurpation av samhällsmakten av vissa medborgare till nackdel för andra". Att arbetsgivarnas stridsmedel,
de professionella strejkbrytarna, som därtill i stor utsträckning bestå av asociala element, fick samhällsmaktens väpnade stöd, måste enligt statsrådet Gärdes betraktelsesätt betecknas som en utmaning mot arbetarnas rättskänsla och ett avsteg från rättsordningen.

Följden blev en katastrof som kostade fem människor livet.

Var och en minns, hur detta dödsbud mottogs. Det väckte en storm av harm och förbittring, långt utanför arbetarnas egna led. De väldiga demonstrationerna mot blodsdådet hade prägeln aven spontan folkrörelse. Med rätta talades om landssorg. Om någonsin förelåg här det gemensamma, objektiva drag, som betecknats som konstitutivt för rättsuppfattningen, "den spontana och omedelbara reaktion, som utlöser sig inför en viss handling och som gör att denna för en individ eller grupp av individer framstår som en rättskränkning".
...
Enligt statsrådet Gärde låg rättsordningens främsta uppgift i den enskildes rättsskydd, enkannerligen i säkerheten till liv och lem.

Hur fyllde då rättsordningens lagliga representanter i Ådalen denna uppgift? I stället för att skydda den enskildes liv, berövade de fem människor livet!

Kommissionen tror sig ha funnit orsaken till katastrofen framför allt i en serie ödesdigra missförstånd från myndigheternas sida. Men bli dessa oerhörda felgrepp och missförstånd ens förklarliga utan någon psykologisk motivering?

Orsaken ligger djupare. Den bottnar i föraktet för den enskilde arbetarens liv, ett förakt som man bara alltför ofta återfinner hos den härskande klassen, i synnerhet i militära kretsar, och stundom stegrat till fientlighet. En simpel arbetare har ingen individualitet som kan repekteras,
han är endast en del av en massa. Att konungabalken inte gjorde någon skillnad på fattig och
rik, det tycks man ha glömt. 

Hade man varit besjälad av viljan att oväldigt skydda den enskildes liv, varför lät man då inte på förhand varna åtminstone de kringboende för den hotande faran? Varför lät man inte sjukvårdssoldaterna bispringa de sårade arbetarna?

Är det verkligen så, att principen om den enskildes rättsskydd endast har sin fulla tillämpning på vissa samhällsgrupper och dem som stöda dessa gruppers intressen, t ex strejkbrytare, men inte på övriga arbetare, då har rättsordningen förvandlats till en klassinstitution och den enskilde arbetaren blivit rättslös. På borgerligt håll kallar man föraktfullt arbetarnas rättsuppfattning
"den nya klassmoralen", Man borde inte tala om rep i hängd mans hus.

Ådalstragedins efterspel har endast inskärpt att denna uppfattning är riktig. I stället för att genast ställa de skyldiga till ansvar ha statsmakterna ytterligare komprometterat rättsordningen genom en rad utpräglade klassdomar och genom huvudlösa åtal mot dem som vågat nämna våldsdådet i Lunde vid dess rätta namn. Sedan man visat att "likheten inför lagen" är en illusion, vill man nu också göra tanke och yttrandefriheten till en tom fras.
SocDem 14.9 1931