I föregående inlägg skrev jag om en bok som inte kommit ut ännu, men som verkar intressant. Här är en bok som jag inte läst, bara läst om, men som existerar och också verkar intressant. I Clarté 1/2011 finns en artikel av Anders Axelsson om romanen Red Plenty av Francis Spufford. (Artikeln kommer nog på Clartés hemsida så småningom, om du inte kan få tag på papperstidningen nu.)
Artikeln heter "Cybernetiska drömmar i sovjetekonomin" och handlar om en tid som jag kommer ihåg. Det var när Sovjet fortfarande gick framåt och det teoretiserades om någon slags sammansmältande av de kapitalistiska och socialistiska ekonomierna i någon sorts välfärdsstat av god efterkrigsmodell (om inte ett tredje världskrig skulle råka komma emellan, naturligtvis!). Om nu inte Sovjet skulle kunna ta jättesprånget från socialism till kommunism, för då skulle ju deras modell vinna. Men så gick det inte, och frågan är varför? Sovjet hade lysande matematiska begåvningar som arbetade på planekonomiska lösningar, och man var tidigt ute med datamaskiner, samt hade en politisk ledning som verkade veta vad den ville. Bbra underlag för att bygga ett modernt samhälle, alltså.
Men det fanns brister. Vad jag haft uppe förut (här och här) är aspekter på hur systemet hängde respektive inte hängde ihop, och samma saker tycks komma i Red Plenty. Kanske det viktigaste är att det nödvändiga skikt av självstyrande företagsledare som byggdes upp under Stalins tid ("kadrer avgör allt") gled iväg från att tjäna statens och folkets intressen till att bli förkämpar för sig själva. De ville inte avslöja för centralplaneringen vad de höll på med i sina egna små riken. Och när Sovjet avvecklades kunde de helt enkelt knycka de ekonomiska tillgångarna och förvandla dem från inofficiell till officiell privategendom.
Inte bara företagsledarna och övrig partielit, utan också de snillen som utarbetade modellerna för planeringen, var skiljda från folket. De hade dåliga begrepp om (eller brydde sig kanske inte så mycket om) hur vanligt folk utanför nomenklaturans led levde, och därför kunde de fatta beslut som skadade folk och orsakade protester utan att kanske riktigt förstå vad de höll på med. Lärdomen man kan dra av det är att matematik och politik måste dra åt samma håll, annars går det illa. I Kina satt Mao och iakttog det där, i Sovjet och på hemmaplan, och drog sina slutsatser. Mao nådde inte heller fram, men om man i stället tänker på länder som har tekniknivå 2011 på väg mot 2012 ...?
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
Men det är väl klart! Om man ska konstruera en avancerad, intellektuellt konstruerad mekanism som tar hand om alla samhällets behov blir det dom som klarar av sånt som tar makten - och tillgodoser sig själva.
SvaraRaderaMarknaden fungerar utmärkt inom sina ramar. Marknader har funnits långt före kapitalismen och kommer att finnas långt efter, får vi hoppas. De passar inte på allt - ibland måste man slå fast vad var och en har rätt till, och då är det politiskt beslutad redistribution som gäller. Men för varor från öl till skor och motorsågar är marknader oöverträffade.
Problemet med kapitalismen är klasskillnaderna - att vissa äger och andra inte, samt att det råder en marknad på arbete. Det kan man ta bort utan att man behöver avskaffa alla marknader.
Jag håller med Jan om att det inte räcker med tekniska lösningar på planekonomins problem. Makt- eller demokratiproblemet måste också lösas på något sätt, som vi inte känner till idag.
SvaraRaderaMen det är också för enkelt, tror jag, att separera upp samhället i två delar, ett där marknaden råder och ett där behoven styr genom politiska beslut. I dagens värld betyder marknad detsamma som självständiga , ägarstyrda, vinstdrivna företag. Ett samhälle med företag styrda av de anställda och "samhällsorgan" kan kanske kallas både "reglerad marknadsekonomi" och "demokratisk planekonomi". Men har inte mycket med dagens "marknadsekonomi" att göra.
Marknadsekonomi under konkurrens blir så inihelvete fokuserad på kapitalackumulation, vilket är klart destruktivt i många sammanhang. Men jag tror inte det skulle vara något problem att hantera detta om det inte vore för de stenrika ägarkotterierna som samtidigt slåss för maximala privilegier. Arbetarstyrda kooperativ som arbetar på en marknad skulle säkert fungera, i mix med medborgarstyrda institutioner som fungerar efter politiskt uppsatta mål.
SvaraRadera