Långsamma krascher

Som motvikt till de grådaskiga funderingarna i denna blogg-drapa så lägger jag upp en bild jag tog i morse vid Långholmens koloniträdgårdar. I sanning, här är det grönska och blomsterfägring!

Att se en människa, en organisation, en stat, eller ett helt ekonomiskt system, långsamt och ohjälpligt krascha kan vara plågsamt - eller nöjsamt - beroende av tycke och smak. En ohjälplig nedgång som när nu den ljusa delen av dygnet blivit två minuter kortare än bara för ett par dagar sedan tillhör inte den sortens krascher, för vi vet ju att om sex månader blir dygnet några minuter längre igen och vi kan häva oss upp ur mörkret, sakta men säkert. Annat är det när en  människa, en organisation, en stat, eller ett helt ekonomiskt system far ner i ett dike som blir allt djupare och dyigare, men inte fattar det utan fortsätter att gasa på trots alla varningar, trots att det tycks vara uppenbart att denna färd leder till undergång. Undergång utan återvändo.

Nu går Saab-anställda hem och firar (?) midsommar utan lön. Det finns inte pengar till lön. Vart tog pengarna vägen? Det kommer att bli en dyr krasch, trots att det var uppenbart att företaget sedan länge var illa ute och de nya ägarna var synnerligen tveksamma figurer. Läget hade varit ett helt annat om staten gått in på ett tidigt stadium, tagit över hela rasket och så snabbt som möjligt ställt om produktionen till saker med större efterfrågetryck än de gamla svårsålda bilarna. Pengarna kunde ha gått till konstruktion och produktion då, i stället för som hjälp nu till människor som bokstavligen gjort ett lönlöst jobb. Men eftersom industripolitik tycks saknas såväl hos regering som opposition blir det så här, man står bara och glor. Det är någon sorts liberalism: om ingen gör något så blir det gjort i alla fall, på något mystiskt sätt.

På tal om oppositionen så är vänsterpartiets nedgång exempel på svårartad och långsam krasch. Det finns en partiledning som bara kör på val efter val, medlemmar som inte säger ifrån, och så sjunker man allt djupare i det där dyiga diket. Kanske man klarar nästa val också, men det vore oförtjänt. När Sahlin "smällde igen dörren" och partimedlemmarna började ana att det kanske kunde vankas en ny frihetstid, en tid där man kunde lägga upp en egen politik utan att behöva kompromissa med eventuella övertygelser, såg partiledningen till att övertygelserna slängdes bort till priset av en dörr som öppnades - till ingenting. Ett sådant parti förtjänar faktiskt att försvinna i dyn. Synd på alla bra medlemmar, men de gjorde ju inte uppror mot ledningen, så nu står de där. Så länge medlemmarna väljer styrelse och inte lyfter bort den om den gör fel så vilar det yttersta ansvaret hos dem.

Långsamt och plågsamt kraschar NATO. Denna organisation borde ha upplösts när motivet till dess existens upphörde, men gjorde som andra byråkratier när ens uppgift är avslutad: man hittade på nya mål och hankade sig vidare. Så kom kriget i Afghanistan, och efter ett tag började det viskas om att NATO:s existens hängde på att man inte förlorar där. Nu ser det ut som man förlorar där, samtidigt som NATO:s ekonomiskt alltmer trängda medlemmar har inlett någonting i Nordafrika som blir ännu en spik i likkistan. Den regim som skulle ha rasat för månader sedan sitter kvar och den påstådda motståndsrörelsen skriker hela tiden efter mer hjälp. Flygkriget fungerar inte, en markinvasion riskerar att mötas av mängder av beväpnade riktiga motståndsmän, och NATO har nu målat in sig i ett hörn där man antingen kan ge upp nu (politiskt omöjligt) eller fortsätta och riskera att köra fast - inte i ett dyigt dike, men i en jäkla massa ökensand. Och det är frågan om man överlever en sådan historia. Självförvållad krasch i stället för ordnad avveckling.

Obama lär ha sagt något knäppigt om att den nya dippen i ekonomin bara är en "revidering neråt". Tja, vill man inte kalla det en skärpning av pågående kris så kanske den termen duger ... sedan får vi se om det verkligen betyder att hela skutan går till botten, eller om det kommer någon räddning ...

Och till slut den stora krisen i främst de gamla industriländerna som har försökt förvandla sig till postindustriella underverk där pengar görs av pengar i en allt värre svindel. Den fruktade "dubbeldippen" kanske slår till nu. Möjligen kan man se tiden från slutet av 1970-talet och fram till nu som en serie kriser med mellanperioder av svindlande affärer som gör att varje ny kris blir allt svårare att ta sig ur. Ur det perspektivet - ett seriekrisande system - kan man verkligen tala om en långsam och plågsam krasch. Ännu så länge är den lönsam för en liten elit, och uthärdlig för en större "medelklass", men vänta bara när denna medelklass upptäcker att eliten inte har vänner, bara intressen ... då kan det smälla ordentligt och hela systemet rasa i ett kaos av teknisk revolution, ekonomiskt sönderfall och gatuprotester!

Efter detta känns det kanske lite konstigt att säga TREVLIG MIDSOMMAR men det gör jag i alla fall!