 |
| Ännu ett behjärtansvärt budskap - eller säger vi 'tiggarbrev'? - som nyss ramlade in i brevlådan. Rädda ålen från utrotning, köp ut ålfiskarna ... |
På samma ställe som materialet till föregående inlägg kom fram, nämligen i Miljöaktuellt på nätet, finns länkning till ett intressant inlägg - eller rättare två intressanta inlägg, fast av samme man - i brittiska The Guardian. Läser man i rätt ordning skall det först vara här och sedan här.
För att uttrycka det kort så tycker författaren, Charles Secrett, att efter fyrtio år så har miljörörelsen stagnerat. Dess aktioner väcker inte så mycket uppmärksamhet, och vad kanske värre är: av de idella organisationerna som växte fram har det blivit organisatoriska jättar där administration och bidrag från i övrigt mest passiva medlemmar verkar viktigare än aktion (om jag uttrycker det med egna ord). Han pekar också på reflexmässigt motstånd mot kärnkraft och genmodifierade grödor som ett problem.
I länk nummer två har han formulerat de där tankarna i ett brev till miljörörelsen generellt. Den rörelse som stagnerat behöver en nystart om den skall vara relevant i framtiden. Men hur får man igång ett maskineri som fylls av före detta idealister som nu blivit anställda och välavlönade direktörer, administratörer, tjänstemän etc. etc.? Det där är ju faktiskt samma sjukdom som med dödlig verkan har angripit arbetarrörelsen, så problemet är inte unikt för miljökämparna. Kanske grunden till sjukan är att en rörelse som arbetar för förändringar hela tiden riskerar att lik förbaskat växa ihop med det som den vill förändra, i sin strävan att försöka verka "resonabel" och "jordnära". Trots att "jordnära" knappast är ett uttryck som passar särskilt bra in i dagens bubbelekonomier! - Har den sammanväxningen skett, och man sitter där med en fet lön, är det inte så säkert att man vill riskera den genom obekväma ord och handlingar. Och detta även om det potentiellt finns jättelika opinioner därute.
Kommer någon att bry sig längre om vi begraver Riksdagshuset under en jättehög med ekologiskt odlad kogödsel, eller måste man ta till grövre metoder för att få dit media?
Miljörörelsen var länge framgångsrik. Men med de historiska nederlagen i samband med nyliberalismen gick luften ur, och två nederlagsstrategier utkristalliserade sig. Båda var i hög grad elitistiska.
SvaraRaderaDels var det anarkismen, med sin tro på att högmotiverade aktivister med hjälp av extrema aktioner skulle på något vis stoppa exploateringen.
Dels var det NGO-strategin, med sin tro på att experter skulle övertyga makthavarna om att exploatering nog inte var så lönsamt.
Dock är detta en i-landsföreteelse. I syd är miljörörelsen mer kopplad till massmobilisering eftersom den handlar om att värna om överlevnaden på kort sikt.
En historia om den svenska miljörörelsen för en internationell publik finns på http://www.folkrorelser.org/inenglish/swedishenviron.html
Ett problem med NGO är väl att N-et mer eller mindre försvunnit på många håll. Om vi översätter det med "ideella organisationer" så försvinner det ideella och kvar finns byråkratier som lever i ett ohälsosamt partnerskap med regeringarna, kanske till och med kontrolleras av och gör skumma jobb för dem. Jag vet inte i vilken grad det gäller just miljöorganisationer, men när det handlar om humanitärt bistånd inträffar ju märkliga saker. Det finns en flora av organisationer som springer i vägen för varandra och försöker maximera sin egen insats för att få in mer pengar för att ytterligare maximera ... .
SvaraRaderaVad det gäller miljöorganisationer kanske faran är större att det idella får stryka på foten för anpassning mot företagsintressen, och att de verkligt offensiva insatserna görs mot mål som opinionsmässigt är rätt ofarliga att ge sig på. Valjakt och ihjälklubbning av söta sälungar är mer publikknipande än diskussioner om den dagliga livsstilen. Valar och sälar är väl kommersiellt inte så stora, men kritiserar man flygresor till Thailand ...?
Det finns både regeringsberoende organisationer och näringslivsberoende. Och så finns det transnationella leninistiska kaderföretag som Greenpeace, fast de har också tacklat av lite sen media slutade intressera sig för deras cirkuskonster.
SvaraRaderaProblemet är dock den bristande folkliga organiseringen (i Nord). Fast det är ju ett generellt problem (i Nord) som inte bara gäller miljöfrågor. Det infekterar ju även facklig verksamhet som blir alltmer försäkringsbolag.
Man får väl inte bortse från att det finns en väldigt resursstark fiendesida också som inte bara angriper direkt, utan via sockrade anbud försöker oskadliggöra besvärliga personligheter i miljörörelsen. Eftersom den mer eller mindre vildvuxna och demokratiska debatten förs på miljösidan men knappast bland dess motståndare blir miljösidan automatiskt sårbarare, särskild i ögonblick där det uppstår tveksamhet om fakta och metoder.
SvaraRaderaJag tror det är tvärtom - man blir starkare av diskussioner och det förs för lite av dem.
SvaraRaderaPå miljörörelsens storhetstid på 70-talet fördes enormt mycket politiska diskussioner. Det födde en intensiv vi-känsla, och det skulle knappast föresväva någon som var indragen i den att sälja sin själ till stat och kapital. Sånt började man med först efter nederlaget i folkomröstningen i mars 1980 (och nederlaget för fackföreningsrörelsen i storkonflikten i maj 1980), då också de politiska diskussionerna tog slut eller blev alltmer tekniska.
Jag var ju inte inblandad i miljödebatter på 70-talet, så jag kan inte uttala mig. Men generellt så är en ärlig, demokratiskt sinnad och resonerande person ofta i underläge om motståndaren är en hänsynslös fanatiker med svada och skum dagordning, uppbackad av feta fonder.
SvaraRaderaBjörn, folkrörelser är definitionsmässigt i underläge. Det är metoden för folk i underläge att hävda sig.
SvaraRaderaOch metoden är aldrig att försöka vara som motståndarna, då förlorar man (och även om man vinner taktiska vinster förlorar man kriget). Framgång vinner man bara på att utnyttja de sidor man är bäst på. T.ex. att skapa förtroende för att man är av samma sort som dom man kommunicerar med.
Och då lönar det sig att vara hederlig.