" ... inte skrattat på över tjugo år"

De här verkar glada i alla fall ...

Vi hörde får några dagar sedan att förtroendet för apoteket sjunkit i Sverige. Hur det är med förtroendet för järnvägar, elnät och en del annat ska vi väl knappast tala om ... . Medan liberalerna hurrar för 'köp och sälj' och tror att det kommersiella kan löskopplas från människors känslor så förefaller mänsklighetens huvudström ha andra prioriteringar. Det kan ha något med kulturell inställning att göra. Många blir inte nöjda även om de kan sälja sin gamla morsa ... och därmed över till Kina.

China Study Group presenterade för en tid sedan en artikel av en förtidigt avliden samhällsvetare vid namn Liu Xiangbo: Choice of Path in the Reconstruction of Rural Culture. Vägval i återuppbyggnaden av landsbygdskultur. Vi kan ju tänka på att 'culture/kultur' också har med 'odling' att göra, och att ett gott skratt kanske förlänger livet. Därför är det illa när en intervjuad bonde säger att han inte skrattat på över tjugo år. Och varför?

Det förefaller vara så att man inte kan få igång utveckling i fattiga kinesiska landsbygdsområden genom materiella bidrag eller genom att bygga infrastruktur, det kan ibland till och med förvärra läget (vilket nog kan vara en generell erfarenhet vad det gäller u-hjälp på många håll i världen). Under femtio- och sextiotalen kände, enligt Liu Xiangbo, bönderna delaktighet när de byggde upp jordbruket och landsbygden under stora svårigheter. De var landsbygdens herrar. Idag känner de hjälplöshet trots att möjligheterna till materiellt bistånd är mycket bättre. När marknadsreformerna förstört det kollektiva brukandet blir de enskilda bönderna utlämnade och hjälplösa, de tappar sin andliga kraft när var och en skall stå upp ensam för sig själv. Det kulturliv som tidigare fanns på landet försvinner. Den stackars bonden får inte uppleva något roligt på flera årtionden.

... och hos den här killen vilar inga ledsamheter!

Under denna process har bönder som försökt upprätta marknadsinriktade kooperativ (till skillnad mot de äldre kooperativen som inte var vinstdrivna) upptäckt att det inte räcker med affärer. Skall kooperativen kunna hålla samman även vid påfrestningar krävs att man bygger upp kulturella band som stärker  lokalsamhällena. Det kan gälla teater, dansföreställningar, poesi, tidningar, böcker och annat som gör att folk kan känna sig samhöriga på ett pålitligare sätt än om det bara handlar om köp&sälj. - Och det gäller nog inte bara Kina. Om folk slutar skratta tillsammans kanske de slutar att överhuvud taget göra något vettigt tillsammans?