Krigsaktivism

Nya numret av Clarté kom i lådan igår. Temat är "krigsaktivismen", ett märkligt och alltmer påträngande fenomen. Bland annat har vi ju fått det som kallas "bombvänstern" och som kräver ingripanden här och där utan att alltid riktigt förstå vad man ger sig in på. Det färskaste och nästan tragikomiska fallet (jo, det finns inslag av komik om man bortser från de ohyggliga tragedier som utspelas) är givetvis det libyska inbördeskriget. Andra bloggare skriver bättre om Libyen än jag, så därför har jag inte varit inne på ämnet så ofta. Se Motvallsbloggen, Third World exempelvis.

Via mediaspin förvandlades några lokala libyska uppror som knappt ens var fredliga i sina tidiga skeden (jämför med Egypten och Tunisien!) till en jättestor folkrörelse som naturligtvis skulle sopa bort regimen på nolltid bara de fick lite hjälp ... och lite mer hjälp ... och lite mer hjälp ... Och nu står väl NATO snart inför det avgörande valet: antingen går man in med rejäla marktrupper som skall göra det rebellarmén inte klarar av, eller också får man börja förhandla med den gamle sluge ökenräven i Tripolis. Väljer man det första alternativet riskerar man att få ett folkkrig på halsen just när man håller på att förlora i Afghanistan. Kanske var det detta kineserna och ryssarna tänkte sig när de inte satte stopp för NATO:s ursprungliga planer om flygförbudszonen, nämligen att NATO skulle gå in i en stor fet afrikansk fälla och lära sig en rejäl läxa? - Det vet vi inte, men i praktiken kan det gå så. Och väljer NATO det andra alternativet kommer frågan omedelbart upp: "Varför började ni överhuvud taget detta krig om det inte leder till något annat än att islamister tar över östra Libyen?" Vad skall ledarna i Storbritannien, Frankrike och Italien säga om det? Det har hävdats att kriget i Afghanistan handlar om NATO:s överlevnad. Kanske kriget i Libyen handlar om vad som skall hända med liket?

Jag saxade en bit ur en artikel av Henrik Skrak som heter "Bombhögern har fått sällskap". Den handlar om just den svenska debatten och i synnerhet den roll som den uppjagade Andreas Malm spelar.

Till den sydsvenska hemmafronten hör också den debatt som Vänsterpartiet arrangerade i Malmö den 13 april. Arrangörerna kunde inte få tag på en enda som ville företräda partilinjens uppslutning bakom den svenska Libyeninsatsen gentemot Flammans chefredaktör Aron Etzler. Så i stället för en vänsterpartist valde man att låta Andreas Malm företräda bombvänstern. Granskar man argumentens utformning och tyngd så vann Etzler klart. .. Malm däremot var i vanlig ordning exalterad och till hundratio procent övertygad, det som nu sker i Libyen är att USA och Nato motvilligt genomför den permanenta revolutionen, därtill tvingade av en folklig världsopinion. Malm drog hejdlösa paralleller till spanska inbördeskriget och 90-talets krig i Jugoslavien, och han beskrev i poetiska, närmast religiösa, ordalag det kommande intåget i Tripoli. Det skulle bli en glädjens dag. Tänk den som finge vara med!

Av applåderna att döma vann ändå Etzler debatten, om än knappt. Dock är det bestående intrycket att detta att vara för Natos, USA:s och Sveriges attack på Libyen är en accepterad åsikt bland så kallade vänstermänniskor. Även om man inte håller med, är det helt OK att tycka så. Efter debatten kan man gå och ta en öl tillsammans. Det hade varit mer kontroversiellt om Malm sagt sig vara för kärnkraften.

För tjugo år sedan var det annorlunda. Då samlades vänstern till möten och demonstrationer. Då var det att vara vänster lika med att vara mot kriget oavsett om det var FN-sanktionerat eller inte. I dag fungerar Andreas Malm & co som en imperialismens trojanska häst innanför vänsterns fallfärdiga murar. I ruinerna kommer den populistiska, flyktingfientliga och potentiellt rasistiska högerpopulismen att växa sig stark. Kanske var det detta han kände av, Juholt, när han åtminstone försökte blåsa av den svenska krigsinsatsen. 

Jag tror Malm hade fungerat bättre om han hade koncentrerat sig på miljöfrågor, där det verkligen kan vara av nöden med alarmism. ... "imperialismens trojanska häst", det är ingen lättviktig anklagelse det! I alla fall inte om det handlar om någon som hävdar sig vara vänster - supervänster till och med!