Om neanderthalare och vår egen utveckling

En liten artikel hos HuffPo sammanfattar faktiskt rätt mycket av debatten om vad som hände med neanderthalarna. Några brittiska forskare tror sig, genom att studera lämningar av lägerplatser i ett område i Frankrike, ha kommit fram till att neanderthalarna så att säga 'försvann i mängden'. De skulle helt enkelt ha varit så få i jämförelse med den moderna människan att de på något sätt trycktes undan. I artikeln finns också kritiska synpunkter mot den här teorin, bland annat att britternas metod för att räkna är helt ute. - Så går det till i vetenskapens värld!

Nya numret av Forskning & Framsteg ramlade ner i brevlådan igår. Där finns en artikel Här blev våra förfäder moderna som man bara hittar ingressen till på nätet, men kan man läsa resten så är det tankeväckande - och det väcker en del frågor också, vilket jag tycker är bra. Artikeln bygger på fynd som gjorts vid utgrävningar i Kapprovinsen i Sydafrika. Kärnan i resonemanget verkar vara att den moderna människan uppkom för 200.000 år sedan och såg ut som oss anatomiskt. Men det var för mindre än 100.000 år sedan som det verkar ha skett ett språng i utvecklingen och man kan se spår av något som verkar vara abstrakt tänkande. Man ristar mönster på olika föremål, man utvecklar nya former av redskap som spjutspetsar, man har mönstrade strutsägg som vattenbärare. Artikelförfattaren Anders Högberg som är fil.dr. i arkeologi och arbetat med fynden i Sydafrika skriver:

Men vad är modernt beteende? I studier av människans tidiga utveckling definieras det ofta som socialt beteende som överförs från en person till en annan genom kommunikation, vilket i sin tur möjliggör utbyte av information och kultur mellan grupper och generationer. I motsats till tidigare hade människan nu utvecklat en förståelse som innebar att man kunde ge saker betydelser som gick utöver deras funktion. De materiella spåren av sådant abstrakt tänkande finns inte från homo sapiens sapiens första 100 000 år. De uppträder först med lämningar som är ungefär 80 000 år gamla. Och spåren blir fler och fler i takt med att resultat från nya utgrävningar publiceras.

Så här ser stället ut som gett Anders Högberg material om våra förfäder. I klippan finns grottor där de lämnade spår efter sig.

Jag tror att bara det där lilla citatet skulle kunna ge upphov till hur långa diskussioner som helst. 'Materiella spår' är viktiga, men vi vet inte vad homo sapiens pratade om vid lägerelden under årtusenden innan man började rista på äggskal eller ockra-bitar, göra snäckhalsband eller klottra på bergväggar eller sig på själva. Och nog arbetade de med olika typer av verktyg och pratade med varandra om det långt innan de kom in i klotteråldern, och det påverkade långsamt deras kroppar och tänkande. Vad beträffar tänkandet sägs det också att ...:

... den arkeologiska forskningen har nu kommit till ett läge där vi kan skapa en mer nyanserad förståelse av det moderna beteendets utveckling hos människan, och de flesta forskare är överens om att det bör ses som ett resultat av samspel mellan flera variabler. Geologiska, klimatmässiga och miljömässiga förändringar i kombination med förändringar i människors biologi och födointag samt sociala och kulturella förutsättningar och ambitioner ses i dag som viktiga orsaksfaktorer.

Nya resultat från neuropsykologin kan hjälpa oss att förstå detta samspel. Forskningen visar att de biologiska influenserna på människans beteende inte är förutbestämda från födseln – vi föds inte med en uppsättning gener som villkorslöst styr hjärnans beteendemässiga utveckling. Miljömässiga faktorer påverkar generna. Detta innebär att arv och miljö samspelar när hjärnan utvecklas.

Superintressant tycker jag. Och jag antar att sista ordet om det här inte är sagt, vare sig i forskarvärlden eller på den här bloggen. För när vi ställer oss frågan "varför är vi som vi är?" så hjälper den här sortens forskning till att ge svar. Kanske inte det sista och definitiva svaret, men åtminstone ett ljus i okunnighetens mörker.