Han kommer från en privilegierad familj, där fadern var diplomat och styvfadern militärofficer. Han är uppväxt i Skøyen, en välbeställd stadsdel i västra Oslo, gick i samma skola som kungabarnen, läste vidare på handelsgymnasium och blev enligt egen utsaga miljonär på aktiehandel och e-företagande.Detta är Mattias Gardells beskrivning av den norske korsriddaren. Ganska långt från den fattige, stökige, kriminelle och missnöjde förortsbon som man tänker sig skulle passa in i mallen för storskalig våldsverkare. Men rätt nära medelklassaktivisten. Snubben i förorten (om han är av den arga typen) tänder eld på lite grejor, kastar sten på polisen, men sitter knappast och planerar i åratal - det blir kravaller, inte terrorism. Personen från mer stadgade miljöer bär med sig en annan livsattityd in i aktivismen: ordning och reda skall det vara. Sedan kan det vara hur sympatiska eller osympatiska frågor som helst som han/hon vill ge sig på, det blir genomtänkt och långsiktigt. Och detta oavsett om personen uppger religiösa eller andra ideologiska drivkrafter. Den klassmässiga ryggraden finns där ändå.
En hel del journalister kommer från denna miljö av så kallad medelklass. Borde de inte klart kunna se sånt här, eller är det möjligen så att de inte ser/inte vill se, just för att de kommer från samma samhällsskikt? Det är lättare att skriva ner stökiga oartikulerade förorts-kids än klassbröder som kan både läsa och skriva perfekt och kan alla viktiga uppförandekoder. - Eller gissar jag fel?
Terroristfenomenet verkar som en blöt tvål, det är svårt att få grepp på, så fort man börjar definiera dyker undantagen upp. Det tyder på att det inte finns en perfekt och entydig definition, utan att man får leta efter ungefärliga gemensamma nämnare. Det bör vara personer som åtminstone har resurser att utföra dessa handlingar, och som delvis kan arbeta i det fördolda, samtidigt som de förmodligen känner behov av att diskutera med och inspireras av meningsfränder och därmed hörs av då och då på nätet. Men det är miljöer som säkerhetsetablissemanget har svårt att komma åt, kanske för att man i likhet med medelklassjournalister konsekvent tittar åt fel håll. Attacken kom från "oväntad politisk miljö" ...
Jag vet inte om det är så oväntat, är det inte folk av den här sorten som stått för väldigt mycket av det blodiga 1900-talets våld fast man då oftast haft en stat i ryggen? Gillade inte flygmarskalk Göring att klä ut sig i operettuniformer han också, liksom horder av andra mordiska militarister (varav en del kom från stater som kallade sig demokratier) som slaktade sig fram genom världen? Man får helt enkelt minska intresset för "arga unga män" omkring källarmoskeerna och titta närmre på arga unga män (och kanske uppbackare i form av arga äldre män) i det etablerade samhället som kan tänkas få otrevliga ideer. En ledtråd går definitivt åt höger: det verkar vara ovanligt att vänstergrupper slår urskillningslöst mot folk i allmänhet, mer vanligt att folk som kan definieras som höger/fascister gör det.
 |
| Hittade den här bilden på Juan Coles blogg |
Jag vet inte om resonemanget stämmer, men skulle den här typen av tempelriddar-terrorism bli vanligare så hjälper det inte med upprustningsprogram för eftersatta förorter, att ordna arbeten för underklassare, och liknande i och för sig bra åtgärder. Medelklassterroristen av vår norska typ berörs inte av den sortens reformer eftersom han finns på annat håll. Man kan ha det gott ställt men ändå vara fullproppad av hat och konstiga ideer. Då kanske det är bättre att försöka plocka pengarna av de här gynnarna så att de inte får råd att bunkra upp med vapen och bomber.
Du glömmer en alldeles så viktig sak som skiljer medel och överklassen från arbetarklassen. Känslan av att ha något och förlora. Att ha något att förlora höjer insatsen enormt mycket. ABB kunde knappast se sig själv i spegeln om han åkt dit för nått simpelt gatuslagsmål. Han var en man med bildning, anseende, stolthet och en känsla av förväntningar på sig. Att göra något mindre än storslaget som 30+ vore otänkbart för en sådan som ABB.
SvaraRaderaFör han offrade allt för detta, sin familj, sitt anseende, hans titlar är tämligen värdelösa nu, begränsade möjligheterna för en framtida egen familj. Mycket andra saker som är viktiga i den klassen. Därför måste det han gör vara större än det han har.
Intressant aspekt, det har du rätt i. Som Marx skrev så har proletariatet bara sina bojor att förlora men en värld att vinna. ABB kanske hade en känsla av att det var tvärtom för egen del, att världen håller på att glida honom ur händerna trots att han tillhör de fina och bildade människorna. Och i det läget känner klasshatet inga gränser.
SvaraRaderaBra inlägg. Du har rätt!
SvaraRaderaNu återstår att förmå pressen att skildra verkligheten. Det blir det verkligt svåra. Troligen omöjligt så länge vi har "fri" press.
Det är lättare att se grandet i sin nästas öga än bjälken i det egna - att medelklassen skulle se sin egen inneboende tendens till ren dj-a ondska är nog för mycket att be om.
SvaraRaderaDet är förmodligen inte ofta de verkliga förlorarna i samhällspyramiden som initierar och gör revolution mot det som ses som missförhållanden. Kommer inte ofta revolutionärerna från borgarklassen på något sätt.?
SvaraRaderaUtveckling med den nyliberal ideologin har gett ett allt ojämlikare samhälle med för alla tydligt synbara försämringar som hög arbetslöshet och utanförskap ger.
Sådana som ABB och gelikar har förstås fel i analys varför samhället försämrats och vad som behövs göras men de agerar förmodligen inte alls enligt den nyliberala normen att allt görs i snävt egenintresse utan som idealister för som de ser det samhällets bästa.
upprustningsprogram för eftersatta förorter, är förstås lovvärt men sekundärt i förhållande till att bedriva en politik som skapar verklig full sysselsättning så folk kan stå på egna ben och försörja sig utan allmosor. Då kommer förmodligen folk också att ställa mer krav när de känner att de har rätt till det förbättrade bostadsområden kommer med automatik. Men tyvärr så är det egentligen inget av de etablerade partierna som vill det, de har alla svurit sin trohet till NAIRU ideologin.
”Nu återstår att förmå pressen att skildra verkligheten.”
SvaraRaderaPressen styrs av olika intressen, den altruistiske journalisten (pressen) som bara agerar efter högtstående ideal är och har alltid varit en myt. Vill man att pressen ska skildra verkligheten från ens eget perspektiv måste man ha egen press som gör det. Problemet med dagens press är inte att jourlisterna och blaskorna blivit sämre, problemet är att bara en sida har press som skildrar verkligheten från ett perspektiv, det är för lite pluralism och mångfald som kan balansera verklighetsbeskrivningen.
Revolutioner kan inträffa när man tycker sig förlora något som man har rätt till. Det kan gälla utfattigt stamfolk i Indiens djungler som förlorar sin mark till gruvbolag, men det kan också gälla folk som har det rätt bra men tycker att de förlorar något till någon som inte borde ha det. Så absolut fattigdom är ingen bra enskild förklaring, det måste till fler komponenter. Och därmed kan vissa typer av revolutionärer vara reaktionärer till sin läggning: de vill ha tillbaka något som de tror sig haft (sant eller ej).
SvaraRaderaDet där med media är svårt. Samtidigt som informationen sköljer över oss verkar det allt svårare att sortera fram det väsentliga, det som förklarar varför saker händer. Men om en stor del av journalistiken glider över till kåserande och åsiktsproduktion blir det svårt att hitta bra fakta i den vanliga pressen och etermedia.
Björn:
SvaraRaderaBara en liten reflektion i anslutning till ditt inlägg:
Revolutioner kräver att många människor samordnar sin revolt. För att revolutioner ska kunna genomföras krävs således goda organisatörer, så att revolutionen inte bara blir lite allmänt och oordnat stenkastande. Dessutom kräver revolutioner faktiskt att revolutionärerna är beväpnade, vilket folk i vår del av världen normalt endast är i krigstid.
Ensamma medelklasspersoner som grips av en obetvinglig lust att göra enmansrevolutioner kommer inte att lyckas så bra, även om de som Breivik lyckas döda en ansenlig mängd människor, och de brukar normalt, och med rätta, betraktas som mentalt sjuka.
Massan gör revolution och individen en massaker, med andra ord.
SvaraRaderaJag gjorde den obehagliga reflexionen att vi ju ännu inte vet resultatet av Breiviks dåd. Hur ser våra samhällen ut om några år? Är det som hände den militanta medelklassens elfte september?
Björn Nilsson:
SvaraRaderaBra sammanfattning.
Och jag tror inte att vi har någon militant medelklass - än. Det är nog bara överklassen som är militant - fortfarande. Svensk medelklass tror sig nog fortfarande ha vunnit på högerregeringens politik. Det där med PPD-politik förstår den inte - än.
Breivik påminner inte om "standardnassen" av modern typ, en socialt handikappad figur med mental ohälsa, kriminell belastning och drogförbrukning som orsakar ogenomtänkt våld på lågbudgetnivå. Breivik kommer från annat håll, och även om han är störd är det inte en störning som får honom att handla plötsligt och oöverlagt - snarare tvärtom. Man kan ta det som en förvarning.
SvaraRadera