I brittiska Guardian finns en artikel med ett par små filmer som kan sammanfattas som "chimpanser och känslor för döden". Egentligen kommer de inte med något nytt, men mycket vetenskap fungerar på det sättet: man gör en undersökning som i stort bekräftar det man vet sedan tidigare, men under resans gång kommer ändå nya detaljer fram. Bryr vi oss om att våra nära är döda kan det betyda något för uppfattningen av oss själva. Tänk på ett bondesamhälle där förfädernas gravar är oerhört viktiga som symboler för sammanhållning över många generationer - eller en splittrad värld med massomflyttningar av folk, där många knappt ens vet vad farfar hette och var han kan vara begravd. Det kan ha betydelse.
 |
| En bild som jag hade i ett inlägg vintern 2010. Livet är annorlunda när man förstår att det har ett oundvikligt slut. |
Jag tror iofs att de samhällena präglats av en dödskult som heter kristendom. Jag vet inte vad min farfar hette och då han är död sedan länge är det inte särskilt viktigt för mig. Min far dog iofs när jag var ganska liten, så jag fick en ganska tidig kurs i att handskas med döden, särskilt som jag inte trodde på gud som 9 åring.
SvaraRaderaJag tror att dödskulten som präglat hela den västerländska civilisationen och dess tankegods påverkar hur vi tolkar det här. Jag såg två chimpanser som försökte få liv i den döde och de gick därifrån när de inte kunde få liv i liket, den tredje gav inte upp lika fort. Kanske de lärde sig det tricket av veterinärerna?
Disney och kristendom, min förklaring till artikeln och dess slutsatser.
Tänk om vi måste vända resonemanget, att kristendom och en massa andra tankeströmningar är sätt att hantera en djupare känsla av att jag måste kunna fungera tillsammans med andra varelser som är av samma sort men som ändå är lite olik mig själv? Det är klart att en artikel i populärpressen förenklar, men går du in i facklitteratur och forskning kan du nog få samma saker fast uttryckt på ett tyngre sätt. Disneys roll i det hela kan jag inte säga något om, men det finns något element i kristendomen som är helt oberoende av såväl Jesus som Gud/ar, nämligen tesen om ömsesidighet: behandla andra som du vill bli behandlad själv. Den finns uttryckt i flera religioner och filosofiska system, och kan därför vara hårdkodad i vårt undermedvetna.
SvaraRaderaDisneys roll är att vi tillskriver mänskliga känslor till djur. Vi skall vara medvetna om att vi bara har en gissning om hur det ser ut i andra människors huvud. Visst har de känslor, deras förmodligen mer renodlade och inte kapade av ideologi, religion osv.
SvaraRaderaReligion handlar bara om onödigt stor hjärna, grottmannen som undersökte ljudet i busken överlevde väl i såpass stor utsträckning att vi måste förklara allt. Religion handlar enbart om att eliminera mysterium i livet, att försöka få kontroll över det man inte har kontroll över. Det behövs ingen religion för de enklaste sociala reglerna de finns även hos folk som inte har avancerade religioner. Den avancerade religionens funktion är väl det som medger att skapa stora samhällen, att ge folk på långt geografiskt avstånd ifrån varandra en förmåga att förstå varandra, med förstå avses mer än språk. Det skapar en trygghet i det sociala spelet med en organiserad religion som styrt upp det, då blir det mindre problem och man minskar rädslan för det okända/den okända.
Men det som jag finner suspekt med aporna är att det vanliga är att ett lik fyller en med rädsla, man undviker det. Något som aldeles säkert är evolutionärt gynnat då det minskar risk för smittspridning. Men dessa apor har varit i fångenskap, de har observerat människor vårda den döende apan, vilket jag tycker är tillräckligt för att ha kontaminerat apornas beteende.
Men detta är såklart mitt eget flummande kring religion och mitt vanliga kverulerande när jag ser något oväntat, det fantastiska är alltid suspekt i min värld. Min kompis hävdar att filosofi är psykisk sjukdom och vi är hemskt sjuka som inte kan låta bli.
TOM -Theory of Mind - är facktermen för att "ha en gissning om hur det ser ut i andra människors huvuden". Den är viktig, och följer man Frans de Waals teorier började det där medvetandet växa fram på en primitiv nivå redan hos apors och människors gemensamma föregångare. Att tillskriva djur rena mänskliga känslor är fel, men inte att tillskriva dem känslor. En del kan vara gemensamma, som att vissa arter tycker det är viktigt att vara tillsammans i grupper. Tycker man det är viktigt, utvecklar en god TOM, utvecklar signalsystem (språk) som kan meddela rätt komplicerade ideer, börjar tänka abstrakt ... då kliver man över från ap- till människostadiet. Någonstans i detta finns synen på döden, och en del andra däggdjur, som elefanter, överger väl inte heller omedelbart döende eller döda gruppmedlemmar även om de inte kan formulera en teori om skeendet?
SvaraRadera