Det var det där med domedagen, ja ...

Kanske en och annan borgerlig läsare av Svenskan satte morgonfikat i fel strupe vid läsandet av slutklämmen på vad krönikören Anna Laestadius Larsson skrev för någon dag sedan:

Det känns overkligt. Som att vi i flera decennier har låtit ett gäng backslicksnubbar spela Nya Finans. Fast med riktiga pengar. Våra pengar. Utan att säga ifrån. För att vi alla, i hela västvärlden, levt i samma bubbla. Småfolket, finansmännen och hela nationer. På lånade pengar. I hopp om att göra oss en hacka. Och i stället för att amortera i goda tider har vi påhejade av ett ständigt tillväxt- halleluja, konsumerat allt fler varor som vi egentligen inte behöver – och sällan frågat under vilka omständigheter de egentligen har producerats. ...

Tänk om det här är straffet? Kanske är det här nu, ögonblicket vi så länge fruktat, armageddon, ragnarök, domedagen? Världens ände, i alla fall som vi hittills känt den. Vi kan knappast säga att vi inte förtjänat det. Däremot skulle vi kunna ta chansen och bygga upp något nytt ur askan av det gamla ekonomiska systemet. Något långsiktigt och hållbart.

Tycker det där låter som vad socialister (riktiga sådana, inte tomtarna i dagens partier) alltid har sagt. Det där med att "alla" levt i samma bubbla kanske vi kan ta med en nypa salt, det finns några som inte tillhör den krönikeskrivande medelklassen, men låt oss lämna den detaljen åt sidan: de två sista meningarna låter som om tvivlens frön börjar växa upp till stora plantor, i och med att kriserna blir allt svårare att skjuta ifrån sig. Jag antar att hela sista stycket skulle kunna passa in i en dyster protestantisk, varför inte laestadiansk?, predikan om synden och dess straff, men att det på andra sidan straffet kan finnas en bättre framtid. Men då krävs det bot och bättring! - Man kan också definiera det som att verkligheten tvingar sig fram som en frisk vind bland nyliberalismens unkna träskdimmor!

Att man börjat snegla ängsligt åt en vacklande medelklass är inget nytt. Jag nämnde saken för för nästan 2½ år sedan, i samband med den första fasen i den pågående krisen och oro hos den engelska polisen för att dessa halvprivilegierade skikt skall gå ut på gatorna. Samma engelska farhågor kommer fram, bland många andra, i en post på Naked Capitalism. Där refereras inledningsvis till forskning som vill visa på sambandet mellan politisk instabilitet och offentlig ekonomisk åtstramning mellan 1919 och 2009.

Det intressanta är att det rör sambandet just mellan åtstramningar och oro, det är inte samma sak som när konjunkturnedgångar orsakar störningar. Jag antar att man kan säga att åtstramningarna vilar på synliga politiska beslut medan sambandet mellan politik och konjunktur kan vara svårare att se. När en stat beslutar om att skära ner det ena och det andra (samtidigt som man öser in pengar i företag som är "för stora för att få falla") finns det politiker som kan anses ansvariga och därmed lämpliga att kasta hårda saker på. Forskarna tror sig ha kommit fram till att det just är åtstramningar som orsakat mycket av oron.

Ibland är sambanden svårare att se, som under de senaste engelska upploppen där det knappast ställts några politiska krav. Men tar man "poll-tax"kravallerna som skadade den dåvarande Thatcher-regimen svårt är det ju mycket klart, staten ville ta ut en skatt som många kände som synnerligen orättvis. Samma är det ju med alla sorters nedskärningar och utförsäljningar av offentlig egendom - de grundas på att någon tar ett beslut, de är svåra att dölja. Att dessa nedskärningar sannerligen inte delas rättvist är dessutom sårande för den instinkt för just rättvisa som vi har nedärvt från våra förfäder. Därmed förvandlas besluten till explosivt material, det exploderar på gatorna och överheten blir skrämd.

Ännu så länge försöker man stävja en del oro genom att blockera kommunikation (man stängde av elen till mobiltelefonmaster i Kalifornien för någon dag sedan när demonstrationer hotade läste jag någonstans) men som erfarenheterna från Egypten och Tunisien visar räcker det inte. Man kan undra om eliten i Storbritannien och USA har planer på att skicka ut militär på gatorna för att möta allt hårdare protester om den vanliga polisen inte räcker till och nedsläckning av "sociala media" inte fungerar? Och hur pålitliga kommer soldaterna att vara i det läget?

I och för sig " ...  skulle vi kunna ta chansen och bygga upp något nytt ur askan av det gamla ekonomiska systemet. Något långsiktigt och hållbart." Men det är förmodligen för mycket begärt av en parasitär elit som klamrar sig fast med alla medel. Det är bara bra om medelklassen, krönikörer eller ej, börjar vakna upp till den reellt existerande världen. Den borgerligen ekonomen Roubini, utskrattad som "doctor Doom" när han siade om den senaste krisen redan innan den bröt ut, säger till Wall Street Journal:

Karl Marx had it right. At some point, Capitalism can destroy itself. You cannot keep on shifting income from labor to Capital without having an excess capacity and a lack of aggregate demand. That's what has happened. We thought that markets worked. They're not working. The individual can be rational. The firm, to survive and thrive, can push labor costs more and more down, but labor costs are someone else's income and consumption. That's why it's a self-destructive process.

Det här låter som den kända "katastrofteorin" som var på tapeten i början av förra århundradet. Kommer kapitalismen att falla genom en självförvållad katastrof? Marx kan tolkas åt det hållet, men då blir det en ganska tveksam tolkning. Jag misstänker att kapitalismen å ena sidan kommer att fortsätta att orsaka katastrofer, men att den måste ha hjälp att bli bortburen till historiens sophög eftersom den inte har vett att gå dit själv. Den lyder inte regeln att det är bäst att lägga av när man står på toppen.

Men när åsikter av det här slaget blir vanligare i vanliga media kan det vara något på gång.