“In the early 1970s, unions were important for delivering middle class incomes to working class families, and they enlivened politics by speaking out against inequality,” said Western. “These days, there just aren’t big institutional actors who are making the case for greater economic equality in America.”Man kan tala om mer orättvisa skillnader, eller hävda att de är rättvisa eftersom de skulle återspegla vad "marknaden" tycker. Men som jag tidigare hävdat, och fortsätter att hävda, så leder det här till snedvridningar i ekonomin: inkomsterna koncentreras hos ett fåtal som mest är intresserade av spekulation, och de massor som bär upp den konsumtion som håller systemet igång har helt enkelt inte råd. De senaste kriserna bör ses i ljuset av den här ekonomiska pressen mot vanliga arbetande människor.
Men de slår tillbaka. Jag tycker inte det är OK att stjäla på jobbet, men uppenbarligen har många i USA känslan av att om företaget inte vill betala rimlig lön så kan man kompensera detta genom att bära iväg en del av dess tillhörigheter för egen räkning.
– Vi är i en ekonomi som är fylld av desperation, säger analytikern Howard Davidowitz till USA Today. Människorna är desperata. Vissa har inte fått löneförhöjningar eller bonusar under flera år och känner sig bedragna. Då tänker de att det här är ett sätt som de kan få tillbaka lite på. En stor del av stölderna från arbetstagarna kommer just från den attityden: Jag är underbetald, jag jobbar för mycket, jag borde få mer.
Man får den personal man betalar för, så verkar moralen av detta vara. Eller omoralen kanske? - Jag antar att främst anarkistiskt inriktade personer tycker det här är OK: "stjäl från dom som stjäl från dej!" Men då har vi ju en borgerlig lösning à la "satsa på dej själv!" som inte kan lösa några långsiktiga problem. Är man marxist tänker man i andra banor.
Många småföretagare är säkert inte marxister. Men innebär inte det här att de faktiskt har avslöjats som fuskare av mäkta stort format:
Egenföretagarna sjukanmäler sig bara hälften så ofta som för ett år sedan. Förklaringen är att karensdagarna i deras sjukförsäkring utökats från en till sju dagar.
...
De senaste tolv månaderna sjukskrev sig 16 000 företagare, jämfört med 31 0000 under den föregående 12-månadersperioden.
Kan folk som är döende i cancer jobba så bör väl en småföretagare klara av det också? Sveriges Radio:
Catrin Mattsson, politiskt sakkunnig på näringsdepartementet, är inte lika förvånad över minskningen men hon betonar att regeringen kommer föreslå förändringar i antal karensdagar.
– Vi vill öka flexibiliteten, säger Catrin Mattsson.
'Flexibilitet' - kan det vara ett kodord för att småfolk skall springa som hysteriska kaniner när storpamparna visslar och klappar i händerna? Det kan vara det här som gör att tanken om anti-monopolistiska fronter dyker upp. Valet är egentligen småföretagarnas: vill de försöka sig på enighet med storkapitalet som ändå ofta behandlar dem som skit och förbrukningsvara, satsa på någon sorts nyfascism under Behring Breiviks fana, eller bli en del av en stor folklig enhetsfront som försöker få permanenta lösningar på de här problemen i stället för ett elände utan slut i sikte?
Stor andel av småföretagare:
SvaraRaderaSaknar kontroll över sin arbetssituation.
Arbetar mer än 40h i veckan.
Tjänar under kollektivavtalen.
Saknar sociala skyddsnät i form av arbetslöshetsersättning, sjukförsäkring.
Har ingen semester.
Alla småföretagare är inte arbetarens fiender, de är ibland ett riktigt strykproletariat. Alla älskar att snacka om dem och hur viktiga de är, men ingen verklig politik finns för dem. Högerns åtgärder för småföretagare missar alltid de viktiga poängerna för småföretagaren, deras åtgärder är saker storföretagen och riskkapitalisterna beställt och packeterat som småföretagarvänligt. (Typ lägre arbetsgivaravgifter, en åtgärd för de större företagen som inte gör ett skit för den springande punkten för de flesta småföretagare, tryggheten.) Sossarna har i många fall bättre politik på det planet, men det kan de inte göra lika stor poäng på. För den gamla renhetstanken inom vänstern gör att det viktiga är formen för arbetarens anställning som avgör om det är vän eller fiende, inte den arbetandes situation. Vad är det alla jagar? Arbetare och småföretagare? Trygghet. Utan den är inte mycket annat värt något.
Det är skillnad mellan pizzabagaren eller kiosken på hörnet och Warren Buffet, det är inte kapitaistsvin bägge två. Den ene lever på andras ryggar, den andre lever på sitt arbete. Vänsterideologi måste inte stå i motsats till entreprenörsskap, det skall man ha klart för sig.
Karensdagar är ett jävla skit, att det fick införas för arbetare utan brinnande barrikader var häpnadsväckande! Man skall dock passa sig för den negativa rättvisan och applådare försämringar för andra, socialism handlar om att lyfta folk inte om att dra ned dem till sin nivå.
"Men innebär inte det här att de faktiskt har avslöjats som fuskare av mäkta stort forma"
SvaraRaderaNEJ!!! Är du helt från vettet !!
Många gånger är man ju bara "allvarligt" Sjuk så att man inte kan jobba i ett par dagar. Så är det ju ingen ide att sjukrskriva sig om man bara är sjuk i 5 dagar...Har ingen någon som helst förmåga att tänka ?
Anonym: jag kanske skulle ha lagt till ett förklarande "obs. ironi". Du såg kanske det där om cancersjuka som skall söka jobb på slutet?
SvaraRaderaMartin, man kan väl säga att högerns vision är att ALLA (utom de själva) skall ha samma taskiga villkor? Bäver-Maud O. vill ju att alla skall ha F-skattesedel har jag för mig, och med en sådan kan man väl behandlas nästan hursomhelst av storkapitalet. Alla skall få känna lyckan av att sakna kontroll över sitt liv och inte ha de rättigheter som lagar och avtal ger till anställda!
Anonym,
SvaraRaderadet är så högerpropagandan mäter framgång. Man hävdar att det fuskas, gör det omöjligt för folk att få sjukförsäkring, då sjukskrivningarna minskade så har man bekräftat sin tes. Det fina med högerns cirkelargument, inga lösa trådar.
Björn,
Jo, jag brukar tala om millimeterrättvisan som rättvisans störste fiende. Ja, F-skattsedel till alla så varje arbetare blir rättslös. Det är inte för att högern vill vaska fram utmanare till de stora kapitalisterna idag, så något annat är det.
Jag har under några år förhandlat med riskkapitalister och storföretag, en sak har jag lärt mig. Hur bra affär du gör, det bestäms av innehållet i din plånbok när du går in i förhandlingen. Sådan är realiteten i relationen mellan det lilla företaget och det stora företaget, sådan blir också relationen mellan individen som förhandlar med företaget.
Däri ligger nog viljan att var och en skall förhandla för sig själv.
Konstigt. Läser inte riskkapitalisterna grundkursen i neoklassisk ekonomi så de vet hur de skall uppföra sig?
SvaraRaderaBjörn,
SvaraRaderavad man missar när man följer pengarna, det är de 60 sidiga kontrakten som följer dem.
Det är så krångliga regler att vara företagare, så mycket myndighetsformulär och skit. Det är svårt att vara företagare, bla, bla, bla. Jag tycker att det är en dröm att hålla på med staten, enkel att ha och göra med, raka svar och det är ganska sällan staten försöker blåsa dig.
Pappersarbetet kring ett avtal med ett större företag är en annan fråga. Letter of intent, 5 sidor som måste bollas fram och tillbaka, sekretessavtal, 10 sidor som måste bollas fram och tillbaka, samarbetsavtal, 60 sidor som skall bollas fram och tillbaka, licensavtal, drygt 200 sidor som skall bollas fram och tillbaka.
Där har du i sanning besvärlig byråkrati. Skillnaden är förstås att när staten skriver papper så försöker staten inte blåsa dig på varje sida. När jag har förhandlat med stora multinationella jättar, så har varje av ovanstående kontrakt innehållit formuleringar som skulle göra det möjligt för det stora fretaget att kväva det lilla, försätta dem i konkurs och ta all deras intellektuella egendom för endast summan som ingår i "down payment". Ingen säger rakt ut att detta är del av en medveten strategi, det kallas kultur. Neoklassisk ekonomi utgår inte från principen: Alla vill ha något för inget.
@Martin:
SvaraRaderaTack! Du sätter ord på många småföretagares erfarenheter. Strykproletariat - laddat ord - men tyvärr ligger det en hel del sanning i ordet.
Många var de blivande småföretagare som gick på starta-eget-kurser under 90-talskrisens år, till glädje för arbetsförmedlingen och staten som blev av med arbetslösa. Kreativa människor kunde ju ta chansen och bli småföretagare och entreprenörer! Men ack vad folk bedrog sig. Många gick rakt in i en ekonomiskt otrygg tillvaro och blev "fattigmansföretagare".
Precis som du skriver, är inte småföretagare några arbetarens fiender. De är lika mycket arbetare som arbetarna. De arbetar dessutom ofta långt mycket mer, men utan ob-tillägg och semestrar. Att sjukskriva sig är inte att tala om.
Om vi ska jämföra sossar och alliansen, så har sossarna oftast haft en något (säger "något", det är inte bra) bättre småföretagarpolitik än alliansen. Kan iofs vara en märkligt sammanträffande, men var gång borgarna sitter vid makten, går intäkterna till mitt 25-åriga företag ner. Men sant är att saker har blivit krångligare; mer pappersexercis, mer kontroll, fler karensdagar etc - och detta under alliansens politik. Märkligt, mycket märkligt.
Är snart en fd småföretagare. En lättad sådan.
Finder0,
SvaraRaderaVa!? Har du hittat ett fast och tryggt jobb!? Hurdå?!
Ja, startaegetbidrag är det mest geniala arbetsmarknadspolitiska åtgärd man kan tänka sig. De blir inte klassade som arbetslösa, de slutar kosta pengar efter 6 månader. När de månaderna så finns ingen väg tillbaka till A-kassa. Lägg ned och gå till soc är svaret då. Så även om de inte går runt så jobbar de på för vem fan vill erkänna sig som misslyckad och stå med mössan i hand hos socialen, företagare är stoltare än så. Vinst för staten hur det än går.
Vissa kanske får livet att gå ihop till slut, andra kanske bara sjunker djupare ned i skulder. Man har läst om folk som blivit desperata, hamnat i en desperat situation och tagit till brott eller liknande, jag fattade inte hur folk försatte sig i såna situationer, tills jag blev företagare själv. Jag brukar säga till mina kompanjoner att vi dansar på lina ovanför en avgrund djupare än någon vi sett hittils. De skall veta vad vi gett oss in på.
En av mina kompanjoner trodde det skulle bli enklare med borgarna, det blev det inte. Fast vi är tacksamma för sänkningen av aktiekapitalet. Men något annat har vi inte märkt, jo, vi märkte att ALMI var upptagna med att slussa ut miljarder till företag som redan visat att de inte duger, men till slut fick vi vårt lilla lån.
Inför senaste valet hade sossarna ett förslag om statligt riskkapitalbolag. Något jag tyckte var himla smart för de så kallade riskkapitalbolag det privata näringslivet erbjuder är nån sorts snuttefilts-trygghetsnarkomanskapitalister, för risk är det sista de tar. Har suttit i förhandling och motparten har på fullt allvar sagt:
OK, men vi investerar bara i verksamheter som är lönsamma och som omsätter minst 10 miljoner kronor. (Vilken risk menar ni att ni tar?)
Eller, produktion, jag tycker ni borde ta bort produktion ur caset. Jag kan säga direkt att ni inte får några pengar om ni tänker producera något.
Nej, alltså det är ett lån, går det bra behöver ni inte betala tillbaka. (Risk igen)
En statlig aktör med stake som vågar satsa på svenska entreprenörer i ett tidigt skede behövs om vi nånsin skall kunna producera det vi uppfinner i detta landet.
I samband med tidiga nittiotalskrisen har jag för mig att krönikören Unge i Dagens Nyheter ironiskt skrev att alla arbetslösa unga flickor skulle starta godis-affärer.
SvaraRaderaOm man ser företagandet som en kvantitativ fråga (hur får man så många företagare som möjligt) i stället för en kvalitativ (vad antas de göra för nyttiga varor eller tjänster?) tror jag att man hamnar fel. Vad är det för nytta med en ekonomi där folk bara tvättar skjortor åt varandra?
Björn,
SvaraRaderakvantitativt företagande är helkorkat. Snacket om krångliga regler, skatter med mer i samband med företagande missar hela poängen. Skatter, regler är kvalificerare, inget konstigt att ha sådana. Man har det i fotbolls-VM, för det blir inte bra VM om man har 200 000 lag som trummats ihop av varenda jävel med en fotboll.
Vi har företag inom en av världens hårdast reglerade branscher och du hör inte mig gnälla på reglerna.
Gynna anställning med att rucka på reglerna för arbetare är också jävligt korkat. Det är också regler som är kvalificerare. Vi vill inte ha företag som måste behandla anställda illa för att gå runt. Det skulle bara tvinga de bra företagn att också behandla sina anställd illa för att gå runt. Kom ihåg att olönsamma rullkorvsmaskiner inte fanns vid varje kassapparat för några år sedan.
Nej, mitt gnäll är det som alltid gnällts på vad gäller kapitalismen, kapitalismen klarar inte av att distribuera överflöd. Svenska riskkapitalister tar inga risker, hjälper inte till att etablera nya företag och mycket mer, ytterligare en punkt där överflödsdistributionen gått åt helvete, den gick åt helvete i händerna på de som har det som sitt jävla jobb!
Korkat uppträdande kan ju vara ett tecken på att hela systemet har gått i stå. Och är det så är det på sätt och vis logiskt att "riskkapitalisterna" inte tar några risker. Man vet inte vart man är på väg, eller om ens vägen finns kvar. Därmed inte sagt att det inte finns fantastiska saker att göra, men då får man nog byta samhällssystem för att få bort vägbommen och köra vidare.
SvaraRadera@Martin
SvaraRaderaIntressant att ta del av dina erfarenheter vad gäller riskkapitalister. Inser av det du skriver, att det är rätt påfrestande att ha att göra med detta till synes speciella folk. Har själv råkat på något liknande, nåja, riskkapitalist är väl för mycket sagt, men det finns ju alltid såna som gärna vill investera i andras företagsidéer på ett eller annat vis. Synade det frestande förslaget i sömmarna, men insåg att det var förenat med diverse intrikata krokar. Det var bara att tacka för kaffet, trots att finanskrisen strax stod för dörren. Idag är jag glad över att jag hade "guts" nog att tacka nej.
Förslaget om ett statligt riskkapitalbolag låter ju klart intressant. Var tog det förslaget vägen? Försvann det in i valets dimridåer?
Till din fråga om jobb: Ja man får ju inget gratis, inte sant? Efter finanskrisen var jag klar med det här, trots att mitt företag överlevt mycket och gått rätt bra under två och ett halvt decennium. Jag fick helt enkelt bara nog. Scannade arbetsmarknaden för att se var det inom en ganska snar framtid kommer att behövas folk, drog ett antal slutsatser vilket ledde till skolbänken igen för en specialistutbildning inom ett område angränsande det område jag redan känner väl. Är garanterad ett tryggt, fast och bra jobb när jag är färdig, vilket kommer ske inom en rätt snar framtid.
Finder0,
SvaraRaderaJag gissar att det var valfläsk man inte ville göra stort nummer av när motsidan snackade om arbetare. Läste det iofs i en tidning, så det kanske aldrig var ett riktigt förslag. (Runt valtider hör man mycket som det aldrig kommer ordnas finansiering för).
Ja, vi fick ett skarpt anbud av en riskkapitalist på några miljoner som verkade bra. Men avtalsförhandlingarna sket sig, de ville ha Veto-rätt på i princip allt, i sista minuten försökte de nedvärdera bolaget och 6 månaders förhandlingar slutade med att vi bad dem dra nått gammalt över sig. Kanske vi kan ordna fram en bättre deal nu, när det gått en tid och bolagets värde ökat med mer än vi lovade riskkapitalisterna i förhandlingen, helt utan deras stöd. Tuppfäktningen går bättre med mer självförtroende och om fienden tor de kan gå misste om kakan.
Funderat på att skriva om strategier och tricks för att snärja riskkapitalister. Fast mina fula knep har redan övertagits av Viktor Muller men med ett annat syfte.
Ett knep: Man genererar en kris i bolaget, har VD sålt dem hårt. Exempelvis ta stor order för ett storföretsg, en order som krävr kapital omgående om de vill vara med på tåget så måste de skynda.
Den andra sortens kris är när nan paralellt förhandlat med andra riskkapitaalster, man behöver inte ens sprida det ryktet, i den världen sprids rykten fort.
Det är lite som att fiska aborre i klart vatten. Man ser en stor aborre simma omkring till synes oberörd runt din krokade mask, men så kommer en liten fisk och försöker ta masken, då hugger den stora abboren mask, krok och all, i ett blixthugg.
Numera har vi skippat den ödmjuka approachen. Vi ger dem ett fantastiskt erbjudande att få vara med om att skapa något stort, mötet, powerpointen och diskussionen skall hela tiden kretsa kring det är en chans för dem. När de intresserar sig, skapa en kris (typ en annan kapitalist). Då går det snabbare, för den fria individen gör alltid som alla andra så kan man få det att se ut som ett riskkapitalbolag är intresserat, så är det en baggis att få ett gäng intresserade bara genom att nämna deras fiender.
Men det är sannerligen inga gratispengar om man inte heter BOO.COM (läs de bäckerna, jag ser det som årtusendet bankstöt!)
Kul att kunna ordna fram jobb sådär, men man har ju med det man gör skaffat sig en överblick av branscher, kontakter i mängder av olika branscher osv. Men jag kör ett tag till, så jag kan betala de skulder man dragit på sig iaf.
Smart strategi i jobbjakten,
Martin, intressant att läsa om dina erfarenheter av svenska riskkapitalister. Dina erfarenheter skiljer sig en del från de amerikanska VC jag har lite kontakt med. Dessa är beredda att ta risker. Statistiken säger att 9 av 10 start-ups går åt skogen vilket betyder att när det blir något bra vill dom ha tillbaka tio ggr insatsen eller mer. De är väl huvudsakeligen två scenarier när VC kommer in, det är en ide' som skall förverkligas och innovatören sakanr pengar eller en expansion av företaget planeras och pengarna räcker inte.
SvaraRaderaNackdelen för ägaren är främst minskad beslutsrätt och han kan inte självklart genomföra sina ideer.
Typiska VC i USA har kompetens och dom sätter in den för att inte förlora sina pengar. Oftaste i styrelsen men det händer att dom också går in exekutivt. Kompetensen kan vara en stor fördel för företagaren.
Ett statligt riskkapital ser jag mest som att leka med andras pengar. Jag gillar inte tanken att staen skall leka med mina skattepengar. Incitamentet för att det skall gå bra saknas. Att få kompetens till en statlig enhet ser jag som svår. Det finns en stor marknad för denna typ av kompetens och staten kan knappast dra till sig de bästa.
eldorado
Väldigt intressant diskussion det här. Låt mig bara bryta in med en ekonomisk kommentar. Grovt räknat kan staten ta in pengar på fyra sätt. Skatter är bara ett. Sedan finns det lån, inkomster av egna verksamheter, och (vilket kommer som en chock för vissa som tror att guldmyntfoten fortfarande gäller) så kan staten helt enkelt skapa konton och registrera pengar för olika utgifter där. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att en del potentiell forskning och utveckling skulle kunna betraktas som vilande resurser och därmed finansieras via konton "utan täckning". Som framgår av det här resonemanget är det också vansinne att sälja ut offentliga företag som går med vinst.
SvaraRaderaVad det gäller strukturer för att ta hand om FoU så är min generella syn att framgången för en organisation beror av om den har rätt instruktioner, rätt personal och rätt resurser, inte vem som äger dem.
eldorado,
SvaraRaderadet är givetvis också branschberoende, hade jag inte verkat inom föräldragenerationens bransch utan min egen generations. Då hade jag förmodligen haft en annan upplevelse. Så jag skall inte dra allt för stora växlar på min upplevelse.
Frågan är, stagnerar en bransch och riskkapitalister samtidigt eller föder det ena det andra och i så fall, vad kommer först? (Anledningen till stagnation är delvis att generationen som skapade branschen blivit gammal och dess ledarskap har sedan länge stagnerat och stelnat.)
Jag känner mängder med IT-folk, deras erfarenhet av riskkapitalister är en annan än den jag har. Varför tycker jag då om en statlig idé, även om statskapitalism inte är bättre på nån punkt? Delvis för att de flesta företag i Sverige har vid någon punkt i sin utveckling varit helt beroende av staten, till exempel genom ALMI. Vad är skillnaden mellan ett lån och riskkapital? Bägge handlar om förräntning av kapital, lån är fokuserade på den enskilda individen som skall ge förräntningen, riskkapital tar bara ett statistiskt grepp på hela frågan, totalt sett är det snarlika verksamheter. Riskkapital kan man se som att man lånar ut pengar till en hel marknad och tar ut sin ränta ur den marknaden.
Måste tillägga att det inte är bara branschberoende, det är regionalt beroende också, hade vi dragit till californien istället så hade vi haft betydligt enklare att få riskkapital, men det vore ett aldeles för högt pris att betala.
Rekryteringen ser jag som inte som ett stort problem, "de bästa" är ett kraftigt överskattat gäng. Det går i vågor för staten som för alla andra. När det finns överskott av ett visst yrke så är det inte "de bästa" som har jobb, såklart övervikt av dem bland de som har jobb, men det är samtidigt en övervikt av de med kontakter, nepotism och vänskapskorruption. I såna situationer finns det gott om bra folk och de ser dessutom plötsligt ett högre värde i en trygg och stabil arbetsgivare. Fråga min kompis som jobba på Kaupting. :)
Martin!
SvaraRaderaMycket intressant läsning - och diskussion överlag. Framför allt - fantastiskt spännande att få ta del av dina erfarenheter av och med riskkapitalister. Du har en rik erfarenhetsbank, det märks och när man läser det du skriver, vill man bara veta mer. Du skulle skriva en bok i ämnet "Konsten att snärja en riskkapitalist". Där har du bokens titel! Skämt åsido. Men en bok om dina erfarenheter och kunskaper på området skulle utan tvivel hamna överst på mitt nattduksbord. Du har många smarta idéer och intressanta tankegångar. :)
Jag vill också härifrån kulissen uttrycka min uppskattning över alla intressanta saker som kommit fram. Det är kryddan i bloggeriet: man skriver och skriver, ofta händer inte så mycket, men rätt vad det är blixtrar det till med riktigt fina saker i kommentarsfältet! Tack för det!
SvaraRaderaBjörn!
SvaraRaderaTack själv för att du upplåter utrymme på din blogg åt alla dessa intressanta och givande diskussioner. Din blogg är överlag mycket intressant. Den ligger numera bland mina favoriter och jag kommer fortsätta följa den.
Återigen tack! :)
Tack, beröm drar man ju åt sig som en torr svamp:-)))!
SvaraRadera