Men det räcker inte. För att det verkligen skall fungera bör lögnarens publik ha dåligt minne och inte komma ihåg från den ena dagen till den andra vad som sagts. Fallet Libyen med sitt oerhörda medie-spin kan nog vara ett gott exempel. Det hela började med påståenden om att libyska demonstranter bombades att landets eget flygvapen, men det har aldrig bevisats. Och för den som minns gårdagen så kom det en stormflod av påståenden som, om de vore sanna, skulle betyda att den gamla regimen var nedslagen och ledarens söner tillfångatagna. Idag ser det inte riktigt ut så längre, men det kanske vi skall glömma? Samt diverse konstiga påståenden som då och då dykt upp under hela detta krig, men som sedan försvunnit utan vidare förklaringar.
Hur har vi hamnat i den här mediesituationen, där påståenden från "rebellerna" (eller vilka det nu är som står för deras propaganda) manglas ut utan kritisk journalistisk granskning? Kanske ett delsvar finns i det tal som Jan Myrdal höll i London tidigare i år (egentligen handlar det om nyhetsblockad av vissa saker som sker i Indien just nu, men det finns generella slutsatser också):
Många, kanske även ett flertal av skribenter och TV-anställda också i våra länder är bra och hederliga och skulle rapportera hederligt om de fick möjlighet. Svårigheten är att få korrekta rapporter förbi grindvakterna. Många av dessa grindvakter, det vill säga ”ansvariga utgivare”, i mitt land Sverige var för mer än en generation sedan del av den så kallade ungdomsrevolten. Många av dessa som nu är högt betalda och ansvariga utgivare i våra medier har på ett eller annat sätt ångrat sig efter att i sin ungdom ha beskrivit sig som någon sorts ”marxist-leninister”. ...
För att förstå detta bör man slå upp ”redaktörslagen” ("Schriftstellergesetz") som Goebbles införde 1934 efter att judarna och kommunisterna hade rensats ut och fråga hur många av dessa Schriftsteller/redaktörer som drogs inför rätta enligt denna nazistiska lag under åren fram till 1945. Svaret är mycket klart. Ingen. Det var inte Gestapo som höll redaktörerna i schack; det var deras lön, deras bil, deras hus eller våning.
Man kan ju undra hur det fungerar för svenska redaktörer numera? Är det bara ägare och upplagesiffror man tar hänsyn till, eller finns det annat? Förut fanns ju något som hette Beredskapsstyrelsen för psykologiskt försvar om jag minns namnet rätt, och man kan undra om inte den hade ett visst inflytande på vad tidningarna publicerade. Under Andra världskriget fick tidningsredaktionerna de "grå lapparna" som talade om vad som var lämpligt respektive olämpligt att skriva om. Hur ser det ut idag?
Om media blir hårt koncentrerade och styrda, och de avvikande rösterna få och undanträngda, kanske det inte spelar någon större roll om det ljugs utan logik och sammanhang?
Självcensuren fungerar utmärkt. De som skriver i tidningarna vet precis vad ägarna förväntar sig att ska skriva. Det behövs inga direktiv.
SvaraRaderaBland diverse konstiga påståenden drar jag mig till minnes bl.a Åsa Petersen i NSD:
SvaraRadera"För att underlätta massvåldtäkterna ska Gaddafis regim ha köpt in containers av det potenshöjande medlet Viagra."
Trots att hon funderade på saken så räckte tanken tydligen inte hela vägen fram utan hon avslutade med att undra:
"Vem i hela fridens namn går med på att sälja containers med Viagra till galningen Gaddafi? Det måste vara en människa utan själ."
Det finns ju två sätt att reagera på alla konstigheter och motsägelser. Det ena är ju att dra slutsatsen att man är utsatt för propaganda, och det är bara att hoppas att fler och fler inser det. Men det andra sättet är tyvärr, att bara konstatera att världen är obegriplig och att man inte förstår ett skvatt av vad som sker. Det andra sättet att reagera är nog lika vanligt, tror jag.
SvaraRaderaDu har nog rätt om självcensuren Lasse. Men hederliga grindvakter skulle faktiskt kunna mixtra åtminstone lite med reglerna och töja på ramarna.
SvaraRaderaKnapsu, jo, den där viagrahistorien trodde väl till och med vissa EU-toppar på, tills den visade sig helt omöjlig och därmed glömdes bort.
"Det var inte Gestapo som höll redaktörerna i schack; det var deras lön, deras bil, deras hus eller våning."
SvaraRaderaKlockrent. Av detta följer att desto brutalare och otryggt samhället blir, desto högre verkningsgrad får man på det man ger redaktören. Det blir således billigare och billigare desto otryggare man gör samhället. Det är eom en vinstspiral för eliten, sparar pengar vid varje törn och får lydigare propaganda megafoner för mindre pengar samtidigt!
Undrar hur de där människorna ser ut på insidan? Krökar de skallen av sig när de kommit hem från jobbet för att förtränga vad de håller på med? Eftersom journalistkåren är en av de mest försupna yrkesgrupperna i Sverige är det väl inte otroligt.
SvaraRadera"Eftersom journalistkåren är en av de mest försupna yrkesgrupperna"
SvaraRaderaDet där är en myt!
Möjligtvis, kanske, eventuellt var det så en gång i tiden 20- 30- och på 40-talet men sedan dess har det definitivt inte längre varit så. Idag är det snarare så att yrkesgruppen journalister är de som super minst på jobbet.
Det går många rykten och görs många påståenden om de som jobbar i så kallade "fria yrken", som man kanske kan säga att journalister hörde till en gång i tiden. Idag är dock journalist en yrkesgrupp som alla andra, lika ofri som de flesta yrken.
Rykten om journalisters supande och vänstervridenhet är - myter!
Nja, vad jag minns från senare delen av förra årtusendet finns det två yrkesmedicinska undersökningar (som av begripliga skäl inte refererades särskilt utförligt i media). Den ena lades fram på en läkarstämma, den andra av någon myndighet som jobbade med arbetsmiljö (Arbetarskyddsstyrelsen eller något liknande). I den ena tillhörde journalisterna den ledande trion tillsammans med restauranganställda och handelsresande.
SvaraRaderaNär man kommit upp sig och fått veta att oljeberoendet och köpfesten gjort oss totalt sett fattigare i rask takt, så inser man att man bör klamra sig fast vid det man har och knipa käft om man inte vill hamna bland de som skall betala kalaset.
SvaraRaderaJag kan personligen intyga att det kostar pengar att ha åsikter.
En del har ju rätt åsikter och kan tjäna pengar på att sitta i diverse TV- och radiosoffor och snacka, så det finns ju olika möjligheter om man har smidigt samvete.
SvaraRaderaÄr man liberal så är det bara att låtsas som att man inom kapitalismen inte behöver någon att handla med. Låtsas att det inte krävs att landet man handlar med faktiskt vill ha saker av en. Då är livet lätt.
SvaraRaderaMen iom att "osynliga handen" är, vad anarkister kallar för individuell aktion, så slår liberaler ned motstånd de möter, var helst de möter det. De ser sig själva som osynliga handen, varför ge jobb till en kommunist när det finns så många normala som söker. Varför ge inflytande åt en socialist, när en liberal kan göra det jobbet. Det är alltihop "bara" osynliga handen...
Jag har smakat osynliga handens knutna näve och den golvade mig nästan. Så jag ger mig inte i lag med liberaler om det är absolut nödvändigt, de är helt enkelt inte pålitliga, det är ingen individualist.
"Bekämpa liberalismen", som gamle ordföranden Mao skrev! Fast jag undrar om kineserna menar samma sak som liberalerna med liberalism?
SvaraRadera