Läser man här får man information direkt från de som jobbar med utgrävningarna, och mer detaljerat här. En gång i tiden träddes avhuggna huvuden upp på pålar i en grund sjö - men varför? När fornfynd är svåra att förklara är det alltid lätt att tillgripa förklaringar av typen "rit" eller "kult". Det skrivs att några skallar "bär spår efter särpräglade rituella handlingar", med det kanske avses att de placeras på ett särskilt sätt i en stenläggning som fanns på botten av den gamla sjön. Men med modern teknik bör man kunna lista ut om kvarvarande benfragment kommer från släktingar eller om det är offer för stridigheter med andra grupper som placerats i sjön på någon sorts stenlagd plattform. Vissa andra fynd har också gjorts: man kan tänka sig att det under en tid stack upp såväl huvuden som fiskfigurer av trä över vattenytan.
Spännande: det här lär vara ett unikt fynd i Europa, och kanske visar det att redan de gamla östgötarna hade huve't på skaft (ursäkta den låga humorn!).
 |
| Utgrävningsplatsen |
Jo, jag läste också om det. Det är alltid intressant med vetenskapliga nyheter.
SvaraRadera/Skvitt
Arkeologi är intressant - och så gillar jag att blanda innehållet i bloggen och inte bara mala på om samma saker hela tiden, det kan bli tjatigt och förutsägbart.
SvaraRaderaSå då får man ställa sig frågan: Är man ättling till förövaren/na eller till offren/t eller till bägge och i så fall i hur stor utsträckning? Vem vet om man inte kan väckas ur sitt civiliserade, blodtörstiga lugn till att ta upp gamla traditioner igen.
SvaraRaderaNja, vet vet ju inte vad tanken bakom det hela var. Kanske man kärleksfullt plockade skallarna av några extra avhållna gamla far- eller morföräldrar och lät dem fortsätta betrakta omgivningen från en stång ute i den där sjön? Eller om det verkligen var motståndare som man slagit huvudet av? Vi vet inte! En del av min släkt kommer från Östergötland, så man kan ju aldrig veta om det kanske ändå är släktingar på väldigt långt håll!
SvaraRaderaÄttling till förövare eller offer?
SvaraRaderaOm vi går till vår närmare s k nutidshistoria. T ex i Baltikum, en del var nog både offer och förövare. Likaså i inbördeskrigens Jugoslavien. Själv göing till 75% har jag kanske förfäder som snapphanar och de var ju både offer och förövare.
Om tyskarna i WWII har det på senare tid svängt över till att betrakta dem mer som offer i kriget: sänkningen i Östersjön av det stora fartyget med civila flyktingar från Ostpreussen som Günther Grass har skrivit om och våldtäkterna av tyska kvinnor förövat av sovjetiska soldater. Deras män hade kanske varit förövare i Sovjet - våldtagit och skjutit där.
Intressant fråga. Släktforskade mycket tidigare och kom fram till många sorters människor från olika håll. Många har man nästan bara namnet på. En del levde "ett stilla och christeligt lif", men andra kan man ju fundera över. Exempelvis en balttysk gren vars företrädare kom hit under Karl XII:s tid. Mina östgötar var dock bönder, torpare och soldater.
SvaraRaderaPS. Man behöver ju varken sola sig i förfädrens glans eller skämmas över vad ont de eventuellt gjort - det är ju inget man råder över utan det räcker att konstatera fakta och eventuellt lära av dem. DS
SvaraRadera