Grunden till världskrisen

Cervenka i Svenskan citerar en USAmerikansk finanslirare som ...

... pekar på att de senaste decenniernas globalisering och teknologiska utveckling varit förödande för arbetsmarknaderna i västvärlden. Vinstlotten har dragits av kapitalägare. Företagsvinsterna som andel av USA:s bruttnationalinkomst har sedan 1980 klättrat från 8 till 13 procent. Även i Sverige har allt mer av det värde som skapas i näringslivet gått till vinster och mindre till löner.

Under de senaste krisåren har nollräntor och stimulanser gjort att företagsvinsterna stigit men antalet fasta jobb sjunkit. Om inte denna skevhet rättas till blir på sikt alla förlorare, både löntagare och aktieägare, varnar Bill Gross. Människor utan jobb tenderar nämligen att konsumera ganska sparsamt. Denne man, räntemarknadens egen Mr Market i kapitalismens hemland och själv god för 14 miljarder kronor avslutade nyligen en artikel med att citera Karl Marx: proletärer i alla länder förenen eder. Tre år in i finanskrisen är ingenting längre sig likt.

Marx satte fingret på kapitalismens ömma punkt för över hundra år sedan. Företagen producerar för samhället, för marknaden, men deras vinstkalkyler är på privatnivå, och det går inte ihop. De vill sälja, men de vill inte (om man ser till det praktiska resultatet) att deras egna knegare i den nedtrimmade organisationen skall kunna köpa eftersom det kan sänka vinsten just för den enskilda firman. Däremot skall andra köpa, och helst i andra länder - där dock kapitalisterna tänker på samma sätt. Hur får man den ekvationen att gå ihop?

Tillåts kapitalisterna enligt liberalernas recept att härja fritt, och dessutom via sina politiska ombud bryta ned och förstöra de motvikter och stabilisatorer som finns i exempelvis fack och socialförsäkringssystem, blir naturligtvis kriserna allt svårare. Snart kommer väl nästa omgång med livsuppehållande åtgärder för diverse överspekulerande banker, åtgärder som förmodligen sker utan större motprestationer från bankernas sida men som däremot medför ytterligare nedskärningar som drabbar samhällets konsumtionsbas. Kapitalisterna vill inte betala till det offentliga (det sänker den egna vinsten), däremot är de gärna med om att med allehanda hyss mjölka de offentliga kassorna på så mycket pengar som möjligt.

Sedan finns ju ytterligare ett steg, nämligen när politikerna tappar markkontakt och kör sina egna destruktiva projekt, i stil med €. Man kan gott säga att grunden till krisen är inte systemfel, utan systemet i sig. Det finns ingen anledning att drömma sig tillbaka till en "riktig" kapitalism. Den fungerar enligt arbetsbeskrivningen, den som Marx och Engels plockade fram för länge sedan och nu nyupptäckts av Mr Market, och den leder rätt ner i ett hål. När resterna av vraket plockas upp handlar det inte om restaurering, utan om att bygga något nytt.

Det är i det här läget man åter kan uttala förbannelser mot i första hand socialdemokraterna. De kan inte smita undan kritik, de är störst och har därmed mest ansvar, men det enda som de har att syssla med just nu är ännu en partiboss som påträffats med fingrarna i syltburken. Och när de inte gjort det har partiledarna varit fullt sysselsatta med att desarmera partiet som en trovärdig kraft vad det gäller att förvandla samhället i positiv riktning. Jag har svårt att förstå de medlemmar som accepterar det här. Det är klart att många givit upp eller helt enkelt försvann när kollektivanslutningen avskaffades. Men några måste väl finnas kvar och ha några synpunkter, någon självkänsla, någon självbevarelsedrift? Eller har man blivit en sekt där ingen vågar höja rösten mot ledarna (därför att man själv då kanske tappar det lilla uppdraget och det lilla arvodet)?