Vilka aktas - och föraktas?

Birger Schlaug skriver bra idag:

... alla länder värderar begåvningar på olika sätt. Intellektuella prestationer är lågvärderade i Sverige. Vänstern är inte oskyldiga i detta förakt för begåvning.

Särbegåvningar uppfattas som något skumt, nästan obehagligt. Om det inte är särbegåvade killar och tjejer som brinner för fotboll och vill bli en ny Zlatan eller Marta. Enligt den politiska normen har det länge varit jättefint med skid- fotbolls- och till och med volleybollgymnasier. Vilket är helt OK. Men läskigt fult med filosofi- matematik- eller något annat som har mer med hjärnan än kroppen att göra. Vilket är helt förfärligt. Särbegåvningar är också människor som har rätt att få växa, låta lusten för t ex matematik få lika stor näring som den kan få som känner lust för fotboll.

Ett samhälle där långa tankar och bildning uppfattas som snobberi är inte ett bra samhälle. Lika lite som ett samhälle som föraktar illa drabbade är ett bra samhälle.

Illa drabbade? Det räcker att bli gammal, vilket ju många blir, för att drabbas av förakt. Eller till och med hat. Jan Myrdal har flera gånger skrivit om det han kallar hatet mot de gamla i Sverige. I sin senaste bok, Röd stjärna över Indien, är han inne på det igen. Sverige tillhör de länder där åldringar riskerar att behandlas som skit trots att deras enda fel är just att de är gamla. Det finns andra kulturer där man inte ser på de gamla som hinder som skall bort så fort som möjligt och, om de nu envisas med att leva kvar, skall kosta så litet som möjligt. Och detta oroar socialisten Myrdal. Är detta en brist i vår kultur kan den komma att leva kvar även om vi byter samhällssystem i Sverige. Jag tycker också det är oroande. Det var ju en ledande socialdemokrat som kallade de äldre för köttberg har jag för mig. Knappast en händelse.

Att "vänstern" inte är oskyldig till såväl bildnings- som människoförakt vet vi alltså, även om läsaren torde notera citattecknen jag satte dit. De där individerna är inte vänster. Det fanns en gammal vänster som ville att begåvade ungdomar även från fattiga hem skulle få möjlighet att läsa vidare till högre utbildning, det fanns en gammal vänster som ville ta bort de gamla fattigstugorna och ersätta med ordentliga ålderdomshem, det fanns en gammal vänster som av egna erfarenheter hatade den konkurrensutsättning som när det begav sig kallades "fattigauktioner" och krävde mänsklig socialvård. Dagens "vänster" klarar inte av detta. Inte dessa politikerbroilers, inte de som visserligen har en del utbildning men som indoktrinerats i den teoklassiska ekonomin. (Jo, jag lånade uttrycket teoklassisk i stället för neoklassisk från andra kritiker, detta för att understryka det religiösa draget i denna tankeriktning.) Och man skall nog inte urskillningslöst glorifiera den äldre vänstern heller. Vid sidan av ljusgestalterna fanns det andra element. Men frågan är: hur kommer vi åt det här?