En fråga om "lösningar" eller lösningar

Jag lyssnade igår till en man som pratade engagerat om den nya fascismen som mer eller mindre öppet, och med olika yttringar beroende på landet där den opererar, som gör sig obehagligt påmind i Europa. Anders Behring Breivik är ju liksom toppen på isberget, det mesta är mindre synligt trots att vi vet (eller borde veta) att det finns där och är livsfarligt. Diskussionen kom upp om hur man överhuvud taget definierar begreppet "fascism". Det är ju inte lätt eftersom det oftast förknippas med den tyska nazismen som ju var en extrem variant av fascismen - extrem extremism, så att säga - medan mycket av dåtidens och dagens fascism faktiskt kan rymmas inom ramarna för vanlig borgerlig politik. Den tyska nazismen var mer än folkmord, man hade en god socialpolitik också för de som var rätt sorts folk. Gränsen mellan öppen fascism och "normal" borgerlighet är inte särskilt klar, det som för något årtionde sedan var oacceptabelt har ibland glidit över i politikens huvudströmning.

Jag gick min väg och funderade på saken och ramlade över på en annan tankegång. Om man försöker gå på djupet och letar exakta definitioner på något som inte går att definiera exakt innebär det ju att man gör något som man egentligen inte skulle vilja göra: man placerar Sverigedemokrater och liknande i centrum, det blir deras syn på världen man diskuterar och förhåller sig till. Vad menar de egentligen när de säger att ...?

Gnetar man för mycket på den linjen kommer ju deras problemlösningar att bli normen man förhåller sig till, och det tror jag är fel. Ljuset avslöjar mörket, om man har en egen bra politik att komma med kommer den att få de dåliga lösningarna att framstå just som dåliga - under förutsättning att det finns resurser att föra ut den. Läget för motoffensiv är tyvärr rätt dåligt, i alla fall om man ser till möjligheterna att mobilisera de stora partierna som av somliga anses vara till vänster. De har inte det som behövs, nämligen framåtblickande ideer som de är beredda att slåss för. Men detta är ju det enda som kan få bort uppmärksamheten från lösningar som bara är "lösningar"!

Den här tanken gäller även hur socialdemokraterna och V förhåller sig till Alliansen. Genom att bry sig om vad Alliansen gör och säger, i stället för att lägga fram och stenhårt agitera för egna förslag vars genomförande skulle slå Allianspolitiken sönder och samman, låter man regeringspolitiken bli norm för hur politik skall genomföras. Och som en bieffekt gynnar detta Sverigedemokraterna extra, eftersom de kan använda detta politiska förfall till att puffa för sitt "folkhem", som dock inte är Per Albin Hanssons utan en äldre socialkonservativ och väl för-fascistisk modell. Det är sådana saker som gör att man bli både arg och ledsen över hur SAP och V uppför sig.

***

Tillägg: för den som vill göra specialundersökningar kanske kommentarsfält i bloggar som är eller sympatiserar med SD kan ge vissa uppslag. Jag var inne på en sådan för en tid sedan, det handlade om störningarna mot ett SD-möte i Malmö (jag tycker dessa mötesstörningar är dumma) och så långt var det väl gott och väl. Men när kommentarerna rasat på ett tag så kom de rena nazisterna och judehatarna in och fick stå där under blogginnehavarens beskydd även mot stillsam kritik.

Samma sak noterade jag för några år sedan i en islamistblogg. En provisorisk hypotes kunde ju vara att SD-are och islamister faktiskt drar till sig ungefär samma klientel av mer eller mindre öppet nazistiska individer - då är frågan varför! Officiellt är ju SD påhejare av Israel, men det kanske ignoreras, eller genomskådas, av en politisk undervegetation som partiet inte vill låtsas om. När British National Party övergick från att vara anti-judar till anti-muslimer var det ju inte övertygelse det handlade om utan helt enkelt politisk bekvämlighet. Är det så även i SD? Men hur stor betydelse har det? Det är ju faktiskt Alliansen som sitter i regeringen, inte SD, och skulle Alliansen slås överända av en progressiv framtidsinriktad politik skulle det förmodligen vara kört även för SD.