Sammanfattning: teorier om gränser och möjligheter

Hurra, nu har jag fått ett inlägg så gott som gratis igen! I stället för att ivrige läsare Jans kommentar till min tidigare bloggpost om olje- och andra pikar ligger osedd bland kommentarerna så lyfter jag upp den i ljuset i en egen post. Det är bra att få den här översikten över olika teorier - vi kanske till och med kan säga "olika teorier om våra gränser och möjligheter"?

1. Å ena sidan finns den gamla debatten mellan utvecklingsekonomer från Antonio Serra och framåt som hävdar att utvecklingen går framåt när vi lär oss att använda naturen allt bättre; och ekologer som t.ex. Alf Hornborg som hävdar att vi bara exploaterar naturen allt hårdare och att det finns en gräns för det möjliga som nu är nådd. Alla pikarna skulle då vara ett tecken på att den senare ståndpunkten är rätt. Nyckeln är förstås oljan; någon motsvarande effektivt förpackad och därmed billig energiform torde vara omöjlig att hitta.

2. Å andra sidan finns diskussionen om huruvida utvecklingsparadigmets begränsningar är absoluta (Hornborg, t.ex.) eller om de bara beror av den irrationella och hierarkiska organiseringen av ekonomin, där ett fåtal centra exploaterar en vidsträckt periferi vars egna intressen inte är värda något (t.ex. Immanuel Wallerstein). Här är det inte lätt att peka på några pluspoäng för någondera sidan eftersom vi aldrig har sett några alternativ till den modell vi har, och diskussionen måste bygga på gissningar.

3. Slutligen har vi den urgamla diskussionen om hur mycket vi behöver för att vara lyckliga. Möjligen är det enda vi behöver effektiva högteknologiska jordbruksmetoder som tillåter oss att äta oss mätta på tre timmars arbete om dan, ungefär som på stenåldern före jordbruket (enligt Marshall Sahlins). Är det inte för den livsformen vi egentligen är konstruerade?

Här är ytterligare en intressant anmärkning från Jan:

Intressant nog hävdar (ursprungligen antikhistorikern) Michael Hudson att Rom föll ihop för att man gynnade finanskapitalet på produktionskapitalet - ungefär som hela den gamla i-världen gör idag.

Detta är ju synnerligen tänkbart i dessa dagar när kapitalismen svajar betänkligt. Nu varnar OECD för att några av de stora OECD-ekonomiernas BNP kan falla med upp till 5 procent till första halvan av 2013. Men några konstruktiva åtgärder tycks man inte kunna förespråka: OECD anser att styrräntorna i de avancerade G20-ekonomierna bör hållas oförändrade eller sänkas om det är möjligt, särskilt i euroområdet.

Fråga ett är om räntepolitik är särskilt effektiv i detta sammanhang, eller om det bara handlar om att hålla en spekulerande elit och en konsumtionslånande "medelklass" under armarna. Fråga två är allvarligare: Om vi ligger på utkanten, eller har gått över vad den här planeten orkar med vad det gäller att tillgodose mänskliga behov, kanske BNP-minskningar i sig inte är mycket att oroa sig för? Det som är oroande är att minskningar kommer att utkrävas av de som har minst, inte av den ökande "en-procenten" och dess närmsta underhuggare. Men kanske Grekland sällar sig till raden av länder där folket säger "vi betalar inte er kris"? Blir det en folkomröstning (i januari säger radion nu) har grekerna chansen att gå samma väg som Argentina.

Kriser är ju ett sätt för systemet att så att säga blåsa rent i igenproppade rör och återställa cirkulationen, kanske ännu bättre än tidigare. Men när gäller det? När systemet också kräver att mer och mer material skickas genom rören, samtidigt som materialmängden inte är oändlig ...? Jag tror jag håller fast vid min uppfattning att vi står vid en systemgräns och att det inte bara är onödigt utan direkt farligt att fortsätta att lappa på de gamla rören och fromt hoppas att de inte spricker vid nästa genomblåsning.