Jag funderade på om jag skulle klämma dit etiketten 'humor' på det här inlägget eller inte. Nu fick det bli så, speciellt Max Gustafsons teckning nitar ju den dumliberale fifflaren så det visslar om det, men egentligen skulle nog 'tragedi' eller kanske 'rena dj-a skojarfasoner' vara bättre som etiketter för det avhandlade ämnet!
Det har kommit fram olika motiveringar till varför det gått som det gått med delar av åldringsvården. En är att man inte alls lovade att det skulle bli bättre, man hade bara lovat 'valfrihet' (vilket man talar om först nu, nu när det verkar som valfriheten kan leda rätt ner i helvetet). Fast är privatisering det goda syftet kanske det inte gör så mycket om man slirar med sanningen när projektet skall pratas igenom? Det påminner om skojeriet med EU-omröstningen där allt skulle bli bättre och man 'glömde' att tala om en del otrevliga saker innan rösterna avgivits. De mindre trevliga sakerna fick komma fram senare.
En annan motivering är samtidigt ett klagomål: de offentliga upphandlarna som köper in äldrevård är för dåliga sägs det. Det låter bestickande i första ledet: man måste ju skriva in villkor som säkrar kvalitet i kontrakten! Men kan vi acceptera ett sådant tänkande? Accepteras det på annat håll? Om jag säljer en säck potatis och hävdar att det är prima vara, men det visar sig att det ligger prima vara överst och oätbart skräp längre ner torde jag vara både moraliskt och juridiskt skyldig till bedrägeri. Det finns säkert paragrafer i Köplagen som köparen kan åberopa för att häva köpet och få ersättning.
Kan man behandla gamla och sjuka människor sämre än en säck potatis? Är det inte ett moraliskt haveri att använda kontrakt med brister för att leverera skit men samtidigt ta ut feta ersättningar för det? Kanske vi kan se hur två moralsystem stöter samman här, och det är intressant att se hur kampen mellan dem utfaller. Den kapitalistiska moralen har kapitalets förökande som ledstjärna, allt annat underordnas om inte andra krafter, andra moralsystem, griper in. Motkraften är den moral som sätter människans välbefinnande högre än kapitalets förökande. Det är det som reformisterna inom arbetarrörelse och socialliberal rörelse kämpade för under många år, men där man nu verkar ha givit upp.
Adam Smith hävdade att det inte är människovänlighet utan egenintresse som driver företag och tvingar dem att ta hänsyn till kundernas intressen. Det är ett system som bygger på att människor utnyttjar varandra, att man hjälper andra i syfte att hjälpa sig själv. Se originalcitatet nedan och fundera vidare.
Det är bryggaren, slaktaren och bagaren i hans exempel som möter den enskilde köparen. Dessa småföretagare i Smiths 1700-tal står öga mot öga med kunderna och har ett direkt intresse av att inte stöta sig med dem genom att leverera undermåliga varor och tjänster. Men vad händer när säljarna blir jättestora företag som dessutom kan ha politiska trådar att dra i? Det är den situationen vi har idag. Det är inte möten på tu man hand längre, det är Jätten Gluff-Gluff som tittar ner på den enskilda människan och lipar.
Offentliga tjänster som är ibland är väldigt känsliga eftersom de hanterar människor (inte potatissäckar) säljs ut. Det blir inte välmenande idealister som tar över dem. Men skulle vi faktiskt inte kunna kräva det? Skulle man inte kunna kräva att säljaren uppträder på ett sätt som är moraliskt godtagbart ur de flesta människors synvinkel - även om inte varje detalj skrivs in i kontraktet? Och om säljarna, de stora feta bolagen, skulle avvisa detta så är det väl bara att sparka ut dem. De tjänar inte våra intressen, de parasiterar på offentliga medel, de kan försvinna, vi vill inte ha moderna versioner av gamla tiders fattigauktioner!
Socialister/kommunister hävdar att varje klass har sin moral. Kapitalet visar sig vara moraliskt solkigt. Dess moral tillhör en epok som nu bör avslutas så fort det går.
In civilised society he [= människan] stands at all times in need ofthe cooperation and assistance of great multitudes, while his whole life is scarce sufficient to gain the friendship of a few persons. In almost every other race of animals each individual, when it is grown up to maturity, is entirely independent, and in its natural state has occasion for the assistance of no other living creature. But man has almost constant occasion for the help of his brethren, and it is in vain for him to expect it from their benevolence only. He will be more likely to prevail if he can interest their self-love in his favour, and show them that it is for their own advantage to do for him what he requires of them. Whoever offers to another a bargain of any kind, proposes to do this. Give me that which I want, and you shall have this which you want, is the meaning of every such offer; and it is in this manner that we obtain from one another the far greater part of those good offices which we stand in need of. It is not from the benevolence of the butcher, the brewer, or the baker that we expect our dinner, but from their regard to their own interest. We address ourselves, not to their humanity but to their self-love, and never talk to them of our own necessities but of their advantages.
Adam Smith Wealth of Nations
1. Det är inte gamlingarna som har valfrihet, det är politikerna. Och när busslinjerna säljs ut är det inte trafikanterna som har valfrihet, det är politikerna där också. Vi andra får ta det politikerna har valt.
SvaraRadera2. Det är omöjligt att skriva avtal som täcker allt. Som John Donahue upptäckte redan på 80-talet går det inte att skriva heltäckande avtal för såna tjänster där utförandet är huvudsaken. Det går att skriva avtal för t.ex. sophämtning, för där skiter vi i hur soporna hämtas, vi är bara intresserade av att bli av med dem (och kanske att de kommer till nytta). Men för t.ex. undervisning eller vård är vi mest intresserade av hur själva jobbet utförs. Donahues bok finns på svenska under namnet Den svåra konsten att privatisera från 1992 (!).
Det som förundrar mig mest är emellertid att motståndet är så svagt, trots att det skrivs spaltmeter även i liberala tidningar om allt jävelskap det vållar. Varför fortsätter vi att stå på sidan och tro att nog politikerna ska ordna allt till det bästa till slut, när vi har så många bevis för att de inte gör det?
Adam Smith hade utan tvekan haft en helt annan analys om han levt i dagens samhälle snarare än ett hantverkarsamhälle.
SvaraRaderaDåliga upphandlare? De upphandlar en produkt som inte finns, de måste hålla till godo med de alternativ som finns. Skulle staten vara hårda upphandlare så skulle det gormas utan ände om att staten utnyttjar en styrkesituation och sin monopolställning som vårduppköpare. Man skall inte acceptera nonsensargument som förs på kapitalisters villkor. Argument som inte tar avstamp i de vårdtagandes behov är inte acceptabla och är en helt annan debatt.
Det finns inte stora differentieringsmöjligheter i vård, inte många meningsfulla iaf. Det betyder att den enda valfrihet som uppstår är genom olika kvalitet. Om alla erbjöds god vård skulle valfriheten vara meningslös och helt innehållslös. Man vill eliminera nödvändigheten i att välja rätt, det var väl kanske inte ett uttalat motiv för införandet av allmän sjukvård. Men definitivt fanns ett element av att folk inte skulle bli lurade av oseriösa ormoljsförsäljare.
EU är ett intressant exempel längs "den enda vägens politik", där Ja sidans löften aldrig infriats och Nej sidan har fått rätt på punkt efter punkt. Lite som privatiseringens magiska effekter.
Jag har köpt tjänster som inte håller måttet flera gånger. Som småföretagare blir man oftast lurad, de fina patentbyråerna skickar fram en spoling som inte är torr bakom öronen. Stora revisionbyråer ger oss lata och inkompetenta revisorer, konsulter säger de skall göra en sak levererar inte. Med dessa bryter man osvikligt kontraktet och låter dem tala med ens jurister, en hård jävel. De vill inte ta det till rätten och få sin verksamhet avslöjad, med rätt jurist blir det alltid förlikning. Men läxan är en enda. Lita aldrig på en företagare som inte är beroende av att verksamheten/affären fungerar som sagt för sin egen överlevnad.
Lösningen är naturligtvis att göra varje säljare beroende av att allt går rätt till för sin egen överlevnads skull. Inför obegränsat personligt ansvar i samtliga bolagsformer. Där principen att personskada är oändligt mycket mer värt än en materiell skada, då någon till följd av missförhållande på din arbetsplats så får du inte vara rik längre, då varje krona du någonsin tjänat då blir suspekt. Dör en person så skall alla delägares egendom konfiskeras, då skulle kapitalismens lagar verka för en god kvalitet. Man måste göra verksamheten till en ödesfråga även för kapitalister, som det var för hantverkaren, som det är för småföretagaren.
Men varför i allsindar föreslår jag sätt att förbättra kapitalismen?! Bort med skiten bara!
Det räcker nog inte med att de som upphandlar äldrevård blir bättre inköpare. Hur skulle ett ”bra” kontrakt för inköp av äldrevård se ut?
SvaraRaderaViss sorts upphandling är ganska enkel. Om jag ska köpa in skruv till en industri kan jag beskriva material, ytbehandling, måttoleranser så att jag kan vara tämligen säker på att skruvarna kommer att fungera för det jag ska använda dem till. Det räcker med vanliga ingenjörskunskaper för att genomföra en lyckad upphandling.
Med äldrevård är det svårare. Kan jag skriva in empati som krav? Humor och fantasi? Hur ska jag i så fall specificera hur mycket av empati, fantasi och humor i arbetet som krävs för de olika personalkategorierna, från vårdbiträdet till koncernchefen?
Att arbeta med människor är mera komplext än att tillverka skruv. Därför kommer upphandling av vård, barnomsorg eller skolundervisning aldrig att fungera.
Dåliga upphandlare? Inget problem om vi inför lite marknadsmekanismer även där. Det är bara att kräva att upphandlarna konkurrerar om sina uppdrag. Så blir det nog jättebra.
SvaraRaderaJavisstja, de som beslutar om vilken upphandlandlare som ska få uppdraget, måste givetvis också konkurrensutsättas! Tänkte inte på det...
Hannu,
SvaraRaderaalla affärer som görs i privat näringsliv innehåller någon form av utpressning, det är det som man med en axelryckning kalla "thats business". Därför borde staten agera bättre på den punkten, de skall använda hela sin styrka, hela sina resurser för att pressa ned riskkapitalisten i ett hål där han antingen skriver bort sitt liv till statens tjänst eller går under. Varför skall staten använda silkeshandskar? När inte storbolagen gör det?
Bra synpunkter bland kommentarerna. Frågar mig om jag skall samla ihop och lyfta upp dem i ett nytt inlägg - vi får se!
SvaraRadera